Alla är nu överens om det uppenbara. Läckorna på gasledningarna Nord Stream 1 och 2 är inte resultatet av några olyckor, utan sabotage. Någon har sprängt gasledningarna, vilket krävt användning av motsvarande 100 kilo dynamit.
Därmed är det inte heller tal om någon amatöraktion, utan en operation med en stat som avsändare. Gasledningarna ligger så djupt att det krävs professionell utrustning för dykare, liksom – naturligtvis – omfattande tillgång till sprängämnen och sist men inte minst stöd från fartyg på ytan.
Det senare förefaller dock inte vara fallet och är faktiskt inte heller nödvändigt, inte för den stat som har tillgång till ubåtar och vana vid avancerade undervattensoperationer. Därmed krymper de misstänktas skara mycket snabbt.
Kvar återstår Ryssland.
Intuitivt låter det förstås ganska osannolikt, för varför skulle Ryssland vilja spränga sina egna gasledningar? Ändå är det uppenbart att världens säkerhetstjänster arbetar med detta som huvudhypotes. Ja, vår egen avgående utrikesminister Ann Linde (S) råkade till och med försäga under tisdagen. Hon pekade visserligen inte ut Ryssland, men konstaterade (apropå en fråga om fler liknande incidenter skulle kunna inträffa) att "vi får vara förberedda på det. Putin har visat att han är desperat nu, därför att Ukraina med stöd från väst och med sin otroliga förmåga att vara uthålliga har visat att det gick inte så lätt som Putin trott och då får man vara beredd på att han agerar irrationellt och grymt" (svd.se).
Det är också talande att den initiala reaktionen från Kreml är anmärkningsvärt försiktigt. Diktatorn Vladimir Putins pressekreterare Dmitrij Peskov nöjer sig med att uttrycka oro och krävande en omfattande utredning. Han lägger inte ens skulden på Ukraina, vilket under andra omständigheter hade varit den självklara lögnen.
Alla vet naturligtvis att Ukraina inte har något intresse av att spränga avstängda ryska gasledningar (det hade inneburit en enorm propagandaförlust) och inte har resurserna i vilket fall som helst. Men varför skulle då Ryssland spränga sina egna ledningar?
Först och främst som varning. I Kreml räknar man inte med att gasexporten kommer att återupptas i någon större skala igen på kort sikt, om ens någonsin. Samtidigt noterar man att detta första försök till energikrigföring mot Europa misslyckats. Länder med stora behov har successivt fyllt på sina lager och även om det knorras här och var förefaller de flesta befolkningar mentalt beredda på en potentiellt besvärlig vinter. Framför allt har en omfattande import av ersättningsgas inletts.
Men kan Kreml spränga en gasledning, kan man naturligtvis spränga också en annan – någon helt annanstans. Att bevaka alla pipelines är en minst sagt krävande uppgift, inte minst om hotet kommer under ytan.
Som av en tillfällighet varnade Moskva nyligen för en "terroristattack" som skulle kunna drabba Turkstream, som löper från Ryssland till Turkiet längs Svarta havets botten. För övrigt behöver man inte alls förflytta särskilt långt ens från Nordstream, för att hitta Baltic Pipe – som förser Europa med norsk gas via Danmark och Östersjöns botten. Som av en tillfällighet bara ett stenkast från Nordstream och som av ytterligare en tillfällighet invigd under tisdagen.
Och som inte allt detta räckte avslutades under tisdagen de så kallade folkomröstningarna i ockuperade områden i Ukraina. Tanken är förstås att dessa områden redan denna vecka ska annekteras av Ryssland, varför anfallskriget (som fortfarande inte får kallas så) plötsligen ska bli ett försvarskrig...
Vissa försöker inte ens dölja den politiska teatern med sprängmedel på Östersjöns botten. Nyhetsbyrån Tass (som naturligtvis talar om sabotaget i "neutrala" termer) konstaterar inte utan skadeglädje att om Tyskland drabbas av ytterligare energiförluster riskeras stora delar av den tunga industrin, inte minst bilproduktionen.
Tyskland under den ängslige förbundskanslern Olaf Scholz är förstås det primära målet om Ryssland ligger bakom sabotagen av de egna gasledningarna. Scholz har hela tiden varit en svag länk inom Nato, när han skjutit upp ukrainsk vapenhjälp i det längsta, oroat sig lite väl offentligt för den ryska kärnvapenretoriken och framför allt säkert är djupt orolig för den kommande vintern. Risken för att han i trängt läge kollapsar under sin egen nervositet ska inte underskattas.
Vi andra, vi i Sverige, har anledning till skärpt beredskap. Risken för ryska provokationer ska inte underskattas.