Efter de förfärliga bilderna på mördade civila i Butja är det nog många som frågar vad det är för soldater som kan uppträda så grymt mot sina medmänniskor. Ett dystert svar skulle kunna vara – de flesta. Under sämsta möjliga omständigheter.
En jämförelsepunkt skulle kunna vara massakern på civila i vietnameiska Son My, i mars 1968. Upp till 500 kvinnor, barn och äldre män mördades kallblodigt av vanliga amerikanska soldater.
Samtidigt illustreras skillnaden mellan den amerikanska armén då och den ryska nu. Det var egna amerikanska helikopterpiloter som slog larm om massakern och även om armén försökte mörka händelsen, läckte uppgifter successivt ut med offentligt ramaskri som effekt. Att bara en person dömdes och dessutom benådades efter bara några år gjorde än fler upprörda över det egna amerikanska agerandet.
Vietnamkriget var ofta smutsigt, men i sin omfattning var Son My ett undantag snarare än regel. Butja tycks däremot bara var en händelse bland många och – som initialt inte framgick – något som åtminstone delvis inträffade relativt tidigt i kriget. Att bara skylla på "frustrerade" ryska soldater under reträtt duger alltså inte. Därtill kommer fler uppgifter från andra håll om ryska övergrepp på ockuperade orter.
Frågan är hur förvånad man ska bli, med tanke på hur den ryska krigsmakten är uppbyggd. Densamma utgörs alltmer av yrkessoldater och det är framför allt dessa som satts in i Ukraina. Fast vem vill bli soldat i Ryssland?
Ett svar kan vara: ungefär samma människor som söker sig till gängkriminalitet i Sverige.
För medan krigsmakten som sådan åtnjuter hög status, gäller detsamma inte för enskilda vanliga soldater. I bakgrunden finns de problem som dedovshchina orsakat i decennier. Vi talar alltså om kvalificerad pennalism, med allt från "vanlig" mobbning till misshandel, sexuellt utnyttjande och extremt förnedrande behandling. Även om problemet varit störst bland värnpliktiga, är det uppenbart att de som frivilligt söker till soldatyrket knappast utgör den ryska nationens största begåvningsreserv. Kort sagt handlar det ofta om lågutbildade och inte sällan empatistörda personer som dras till själva den våldets kultur som alla vi andra skyr. Underklass, ofta mer eller mindre kriminell – på oskrymtad svenska.
Även om problemen minskat något på senare år, är det fortfarande vanligt med svår misshandel och rentav dödsfall till följd av pennalismen. Många deserterar. Andra begår självmord.
Järnhård disciplin och medveten nedbrytning av soldater förekommer också i andra arméer, men har åtminstone ofta en logisk tanke. Ett exempel kan till exempel vara den franska främlingslegionen, som dock inte tolererar långtgående pennalism och vars syfte är att bygga nya soldater med gammal krigaretik och god sammanhållning.
Vad som är syftet i det ryska fallet kan däremot diskuteras. Kriminaliteten är omfattande, kamratskapet ofta bristfälligt och under det pågående kriget i Ukraina har disciplinen försvagats av omfattande plundring.
Inget av detta ursäktar det exempellösa våldet mot civila, det ger inte ens en någorlunda logisk förklaring till detsamma. Däremot förstår vi grundförutsättningarna för den ryska soldatesken. Och till skillnad från i Vietnamkriget lär aldrig någon ställas till svars i Ryssland, de ryska medierna kommer inte att skriva några kritiska artiklar och inga visselblåsare kommer att träda fram – åtminstone inte inom Rysslands gränser.
Слава Україні! Героям слава!