Ibland står sanningen att finna i detaljerna. Som i följande mening: "Han klädde sig propert och var mån om att framstå som välbärgad trots att han hade polislön" (svd.se)
Men vi tar allt från början.
I januari dömdes bröderna Peyman och Payam Kia till livstids fängelse respektive fängelse i nio år och tio månader för grovt spioneri. Fallet anses vara det värsta sedan Stig Bergling härjade på 70-talet.
Peyman Kia har kallats det perfekta spionämnet, intelligent och med en vinnande personlighet som samtidigt gjorde att han kunde flyga under radarn i åratal. Dessutom underlättades arbetet av en broder som kunde fungera länk till Rysslands militära underrättelsetjänst GRU.
Fast ibland kan man ju undra. Svenska Dagbladet har grävt vidare i ärendet och funnit uppgifter som inte nödvändigtvis pekar i riktning mot de största stjärnorna i agentbranschen. Hur mycket bröderna Kia lyckades tjäna ihop totalt är oklart. Den exakta bevisningen inskränker sig till en halv miljon kronor under en sexmånadersperiod. Även en årslön om miljonen är emellertid småpengar vid grovt spionage. Men ändå inte riktigt överraskande. Under det kalla kriget var ryssarna ökända för att vara snåla med "lönen" till sina uppgiftslämnare.
Istället förlitade man sig ofta på ideologisk övertygelse. Många spioner arbetade mer eller mindre gratis för världskommunismens sak och i andra fall gick det att komma långt med smicker. Som i fallet Stig Wennerström som fick medaljer och utnämndes till general i Röda armén.
Samtidigt har bröderna Kia själva också agerat märkligt. Säkerhetsexperten Joakim von Braun undrar till exempel varför Peyman tycks ha nöjt sig med att få betalt i dollar, istället för kronor. Därmed tvingades han gå omvägen via växlingskontor, fast att bara gå in på Forex duger inte riktigt under sådana här omständigheter.
Istället lyckades brodern Payam via tveksamma kontakter gräva fram ett växlingskontor, med den undre världen som sannolik marknad. Den så kallade Araben växlade lätt och ledigt dollar till kronor och sedan återstod det bara för bröderna Kia att försöka göra av med kontanterna i ett Sverige som i allt större utsträckning förlitar sig på kortbetalning.
Det hela ger ett ganska sjaskigt intryck. Istället för en Aston Martin i garaget fick Peyman Kia nöja sig med att köpa den nya dammsugaren kontant och betala snickaren svart i 35 tvåhundrakronorssedlar. Detta för att fixa till poolen vid huset i Gottsunda utanför Uppsala. Inte i Monte Carlo.
Allt detta väckte förstås ändå misstankar. Så småningom. Fast hade bara Finansinspektionen skött sitt arbete lite effektivare hade man förmodligen kunnat gripa bröderna Kia tidigare, om man haft bättre koll på "Araben" och hans kumpaner.
För allt i världen kan man ju också tycka att GRU kunde varit bröderna mer behjälplig. Genom pengar för det smutstiga jobbet i kronor eller varför inte exempelvis ädelstenar och guld, som förmodligen hade varit lättare att avyttra under lagliga former. Betalning med sedelbuntar hör dock ännu till standardrepertoaren under dylika omständigheter.
Här måste säkerhetstjänster tänka om, för i dagens samhälle blir det allt svårare att betala för sig med kontanter istället för kreditkort. Lite paradoxalt, eftersom de senaste årens svenska debatt i så stor utsträckning handlat om farorna med ett kontantlöst samhälle.
Till sist åkte bröderna ändå dit och alla frågar sig vilka drivkrafter som fanns bakom spionaget. Då kommer vi tillbaka till detta med Peyman Kia som klädde sig propert och ville framstå som välbärgad, för det var alltså honom den här krönikans inledande citat handlade om. Man blir inte rik med att arbeta på Säpo eller Must i Sverige. Det blir man sällan som tjänsteman i vilken underrättelsetjänst som helst, oavsett personliga kvalifikationer och framgångar.
Arbetet kan var både spännande och kräva gott sittfläsk bakom datorn. Fast det är naturligtvis inte som i många agentromaner. Någonstans här kan man ana att friktionen mellan verkligheten och Peymans Kias uppfattning om sig själv och hans arbete ökade. Han behövde ett smörjmedel i form av ökade inkomster och vad är då enklare än att byta sida i den värld han redan kände till?
Resultatet blev förstås tragiskt för de flesta – undantaget GRU förstås. Och till skillnad från exempelvis Stig Wennerström – som kunde gå i fängelse med insikten om att han åtminstone varit riktigt skicklig i sitt smutstiga gebit, framstår Peyman Kia som en halvklåpare som ändå råkade befinna sig på rätt plats på rätt tid.
Hela historien är märklig på många sätt. Först och främst kanske för att det tog sådan tid innan man lyckades få fast bröderna. Spionaget pågick i tio år. Det är den största skandalen av dem alla.