Sverige har drabbats av den värsta spionskandalen sedan Stig Bergling gick Moskvas ärenden. På torsdagen dömdes Peyman Kia, 42 år, och hans yngre bror Payam till livstids respektive nio år och tio månaders fängelse för grovt spioneri. I huvudsak känner vi redan till bakgrunden. Peyman Kia har arbetat för såväl Säpo som den militära underrättelsetjänsten Must och i det senare fallet bland annat inom Kontoret för särskild inhämtning, KSI, som är det hemligaste av hemliga vi har och som bland annat ansvarar för utrikes agentverksamhet.
I detalj får vi däremot inte veta så mycket mer, just för att det huvudsakligen handlar om hemliga handlingar. Så mycket står dock klart att Peyman Kia fungerat spionerat för Rysslands militära underrättelsetjänst GRU. Han har med andra ord varit en äkta mullvad, som det kallas med agentjargong. En planterad spion djupt inne i den egna säkerhetstjänsten. Något av det värsta som finns och som kan orsaka oerhörda skador, inte minst i den mån svenska kontakter i Ryssland avslöjats (dessa personer kan till och med riskera livet).
Det är illa nog i sig, men särskilt allvarligt just nu – när Sverige söker Nato-medlemskap. Vår trovärdighet står helt enkelt på spel.
Samtidigt finns det förstås något romantiskt och spännande över många spionhistorier, vilket man kan beklaga men är psykologiskt begripligt. Peyman Kia förtjänar förmodligen epitetet storspion och inte blir berättelsen sämre av att Payman uppenbarligen agerat kurir mellan den äldre brodern och GRU. Lite fascinerande spionmateriel bjuder historien också på, bland annat en kamera dold i vad som ser ut som fjärrkontrollen till en bil.
Det är svårt att inte jämföra med föregångarna inom gebitet Stig Wennerström och namnen Bergling. Bröderna Kia har förmodligen orsakat lika stor skada. Fast ändå haltar jämförelsen.
Bröderna Kia har nämligen förblivit anonyma. Det finns knappt ens bilder på de båda spionerna, som ju därigenom verkligen flugit under radarn – men samtidigt inte kommer att åtnjuta den aura som riksbusar emellanåt kan hoppas på. Att de uppenbarligen spionerat enbart för pengarna skull skiljer sig visserligen inte stort åt från Berglings agerande, men känns om möjligt än sjaskigare eftersom det inte finns något mer.
Wennerström var överste i flygvapnet och i någon mån allmänt känd redan före han avslöjades som sovjetisk spion. Han levde upp till bilden som storspion, som professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell konstaterat faktiskt lite överdrivet. Wennerström erkände mycket, ja nästan skröt över sitt värv, och lär ha sett påtagligt stolt ut när det under rättegången visade sig att han i själva verket hade avancerat till general inom Röda armén.
Bergling däremot var rumlaren och kvinnokarlen, med utseende som en äkta sol- och vårare. Minst lika mycket en myt som gentlemannaspionen Wennerström, men också en person det i någon mån gick att identifiera sig med. Inga anonyma tråkmånsar och därtill, vilket inte är helt oväsentligt, på sätt och vis mycket svenska stereotyper. Gammal överklass och bildskön uppkomling. Eller något sådant.
Bröderna Kia förblir istället okända och med utländsk bakgrund inbjuder historien förstås till allt från berättigade frågor om nationell lojalitet till ren och skär rasism. Man bör nog inte dra för stora växlar. Fast det är hur som helst personer det inte bara är svårt att identifiera sig själv med, utan också över huvud taget att identifiera. Formlösa bortom det uppenbara – att de under andra omständigheter hade kunnat vara utomordentliga förebilder på invandrare som lyckats i Sverige.
Skadorna de åstadkommit är hur som helst lika allvarliga. Det väcker funderingar kring såväl rekryteringsgången hos Säpo och Must, som det interna säkerhetsarbetet.
De avslöjades visserligen. De verkligt stora spionerna är förstås de vi över huvud taget aldrig lär känna.