Besvikna Harris-supportrar i Washington.
Inte sedan Grover Cleveland gjorde comeback 1892 har någon lyckats återväljas som amerikansk president, med en mandatperiod utanför Vita huset emellan. Inte förrän Donald Trump i år.
I skrivande stund (onsdag eftermiddag) är visserligen inte alla röster färdigräknade, men det mesta tyder på att Trump får minst 277 elektorsröster och förmodligen långt mer än så. Kamala Harris däremot har bara 226 mandat – långt under de 270 hon behövde för att vinna. Trump har, förutom sina "säkra" delstater, också vunnit minst tre av de så kallade vågmästarstaterna. Förmodligen tar han hem alla, om än i de flesta fall med liten marginal.
Det amerikanska valsystemet gör ju att en kandidat kan vinna presidentvalet utan att nödvändigtvis ha en folkmajoritet bakom sig, vilket till exempel var fallet för åtta år sedan – då Hillary Clinton faktiskt fick fler röster än Trump. I år är det emellertid ingen tvekan bakom Trumps seger. Han har fått flera miljoner fler röster än Harris.
Det är faktiskt bra! För därmed slipper vi förhoppningsvis alla misstankar om valfusk. Även om landet är djupt splittrat är Trumps seger lika tydlig som imponerande. Förutom att Trump har fler stater än Harris bakom sig, har den senare i de folkrikare egentligen bara haft framgång i två – Kalifornien och New York. Och de brukar alltid rösta demokratiskt i vilket fall som helst.
Väl att lägga märke till vinner Republikanerna inte bara presidentposten, utan också majoriteten i senaten samt (sannolikt) representanthuset. Förutsättningarna för Trump att få igenom sin politik – oavsett vilken den blir – är alltså tämligen goda.
Fast om segern var imponerande, är den inte lika överraskande. Det kan måhända förvåna, åtminstone givet de svenska riksmediernas nyhetsrapportering. Nästan alla har handlat om Harris, i synnerhet med betoning på personliga egenskaper eller sådant som stöd i minoritetsgrupper.
Trump å andra sidan, har mest uppmärksammats för konstiga uttalanden eller när han förolämpat någon.
Det finns de som försökt och försöker ge en mer balanserad bild av det politiska USA, men det är ganska talande hur Svenska Dagbladets USA-korrespondent Malin Ekman hoppade av i protest mot vad hon uppfattade som enkelspåriga och tendentiösa krav på nyhetsrapporteringen.
I själva verket var Harris alltid en svag kandidat, med ett svagt program – förvisso tvingad att ta över efter en allt skröpligare president och med alltför kort tid kvar till valet för att hinna göra avtryck innan detsamma. När den opinionsmässiga smekmånaden var över gick luften ur den demokratiska ballongen.
Det har funnits ett stort missnöje bland många vanliga väljare med det som ibland kallas det progressiva USA. Jämte ett ibland nästan sjukligt intresse för vad som är politiskt korrekt har diverse sociala experiment får förfärande konsekvenser i många städer. Allt från underfinansierad polis till ökat missbruk i narkotikaliberaliseringens spår och förslumning har fått alltfler väljare att knyta näven i fickan. Allt medan för många amerikaner relativt perifera problem som exempelvis Palestina-frågan får stort utrymme i debatten.
Fast egentligen är nog alltsammans mycket enklare. "It's the economy stupid!" konstaterade redan Bill Clintons strateg Jim Carville i presidentvalet 1992. Förenta Staterna hade vunnit det kalla kriget, men många människor var missnöjda med sin levnadssituation och den relativt svaga ekonomin efter år av tillväxt under Reagan-åren.
I dag kan det missnöjet nästan tyckas avundsvärt! Även om USA:s ekonomi återhämtar sig efter pandemin, går det trögt och Joe Biden har knappast rosat marknaden. Visst har Biden-administrationen lyckats knäcka inflationen och arbetslösheten har sjunkit. Fast levnadsomkostnaderna har blivit höga för många. Det gäller inte bara traditionell arbetarklass – som förr alltid röstade demokratiskt, men nu känner sig övergivna – utan också medelklassen.
Kanske avspeglar allt detta också mer djupgående ekonomiska förändringar. Den traditionella efterkrigsoptimismen har successivt ersatts av känslan att barnen, för första gången på flera generationer, kanske inte får det bättre än sina föräldrar.
Man kan tycka att Trumps ekonomiska program, med bland annat höga tullar, kommer att göra större skada än nytta. Fast han hade åtminstone något att säga, vilket väljarna inte uppfattade att Harris hade. Eller att hon bara stod för ungefär samma politik som Biden. Det räckte för att besegla hennes i öde i presidentvalet.