I Helsingfors talas det om elefanten i rummet. Den alla känner till, men ingen vill låtsas se. När väl den finska riksdagen godtagit Nato-lagarna finns det egentligen ingen återvändo – så fort Turkiet (och Ungern) ratificerat Finlands ansökan till försvarsförbundet. President Sauli Niinistö måste visserligen skriva under riksdagsbeslutet, fast detta inom tre månader och det är tveksamt om lagen ger utrymme till något uppskov i den stund den finska regeringen eventuellt vill vänta in Sverige.

Elefanten i rummet är förstås Sverige. Broderlandet man sökte Nato-medlemskap tillsammans med och vars omsvängning i Nato-vänlig riktning som var nästan avgörande för den finska strategin från första början. Fast bara nästan. För nu är man – ehuru högst motvilligt – beredd att gå med även om Turkiet vägrar att släppa in Sverige.

Det är något ingen egentligen vill och inte heller något man talar om, men som ändå kan vara säkerhetspolitiskt nödvändigt.

Finland har nämligen haft erfarenheter av fler elefanter, eller möjligen björnar, i rummet under sin historia. Under efterkrigstiden hette den Ryssland – ett land som officiellt inte längre existerade, utan som då kallades Sovjetunionen. Det fick till och med skolbarnen lära sig.

Den som till äventyrs glömt denna så kallade finlandisering behöver inte gå längre än den finskproducerade och utomordentligt kritiska dokumentärserie som finns att se på SVT-play (Finland under kalla kriget). Efter andra världskriget var i praktiken den finska suveräniteten beskuren. Demokratin överlevde på sovjetisk nåder och en anpassningspolitik som får motsvarande svenska gentemot Tyskland under kriget att framstå som snudd på ytlig. Det var en anpassning som inte bara innebar en påtaglig beskärning av främst finsk säkerhetspolitik, utan också med tiden skapade en anda av destruktiv självcensur på alla nivåer i samhället.

Finlandiseringen var ursprungligen en politisk nödvändighet, som ändå var bättre än det mest sannolika alternativet – öppen sovjetisk ockupation. Men det var också en nationell självstympningspolitik, som få i dag kan känna någon stolthet över och ingen vill tillbaka till.

Det är i detta ljus man ska se det dilemma finländarna befinner sig i. Å ena sidan vill man till nästan varje pris fortsätta gå hand i hand med Sverige. Nästan. Å andra sidan vill man gå med i Nato så fort det bara går, för att undvika det farliga säkerhetspolitiska limbo man befinner sig i. Och då utan "nästan". Marscherandet med Sverige i samma takt är viktigt, men om Sverige av någon anledning fördröjs i denna marsch får detta i slutändan absolut inte hindra det finska medlemskapet.

Det försätter förstås Sverige i en besvärligare situation och inte bara för att vår förhandlingsposition gentemot Turkiet riskerar att försvagas ytterligare. Det spräcker dessutom den nordiska enigheten och inte har det blivit bättre av att Natos generalsekreterare – norrmannen Jens Stoltenberg – gläntat på dörren för att släppa in Finland före Sverige.

Stoltenberg har försökt backa, men skadan är redan skedd. Storpolitiskt är det ändå inte främst på honom utvecklingen hänger. Utan på amerikanerna. När Vita huset bestämmer sig för att det är dags att vrida om armen på Recep Tayyip Erdogan, lär nog den turkiske presidenten mjukna. Fast än så länge har frågan inte högsta prioritet i Washington.

Därför finns det anledning att fundera på vad vi i Sverige bör göra istället, om processen drar ut på tiden och förbi Nato:s toppmöte i sommar. Då vi egentligen, tillsammans med Finland, skulle välkomnas som nya medlemmar.

Sveriges position är försvagad, men inte hopplös. Vår strategiska plats i Nordeuropa är viktig och faktiskt av mycket större betydelse för Nato än Finland, vars säkerhet (precis som de baltiska medlemsstaterna) försvåras avsevärt utan svensk medverkan. Det senare vet man också i Helsingfors, det är också en elefant i rummet.