Efter veckor, ja månader, av maximalt riksmedialt intresse i Sverige fortgår FN:s klimattoppmöte som bäst i skotska Glasgow. Finalen följer på fredag. För den här gången. För det är så dramaturgin ser ut.
Nära nog vartenda toppmöte framställs som "sista chansen". Fast nästan oavsett vad toppmötena mynnar ut i, framställs samtidigt desamma efteråt som en framgång. Fast bara nätt och jämnt. Inte mer än att nästa möte åter kan beskrivas som "sista chansen". Fast inte heller mindre! För hur skulle det se om fiaskot är totalt och världen ändå inte går under?
De verkligt viktiga besluten fattas emellertid någon annanstans. Platser som åtminstone svenska medier visar långt mindre intresse för.
Sålunda föregicks COP26 av det betydligt viktigare G20-mötet i Rom. Det var alltså världens tjugo rikaste nationer, plus EU (och en spansk gästdelegation) som möttes för att under något mindre publika former inte bara debattera olika brännande frågor, utan också försöka fatta gemensamma beslut. Sålunda enades man om globala miniminivåer för bolagsskatt, men också att skärpa de internationella miljökraven. Man enades följaktligen om att försöka begränsa den globala uppvärmningen till maximalt 1,5 grader (jämfört med förindustriell nivå) och har kommit överens om att begränsa olika staters investeringar i kolkraft utanför den egna nationen.
Oavsett om man anser att detta är undergörande eller undermåligt, kan man säga att G20-mötet satte standarden för vad som realistiskt är möjligt att uppnå i Glasgow. Och eftersom G20-medlemmarna motsvarar 60 procent av världens befolkning – som står för 80 av utsläppen av så kallade växthusgaser – inser man strax att det är inom denna exklusiva grupp som förutsättningarna för en realpolitiskt effektiv klimatpolitik finns på riktigt.
Fast också inom G20 råder delade meningar i en lång rad frågor. Två nationer bromsar mer långtgående beslut i klimatpolitiska frågor – och det tycks också svenska medier ofta bortse ifrån. Det är i praktiken Kina och Indien som håller i taktpinnen. Och de förefaller måttligt intresserade av den europeiska klimatdebatten.
På sätt och vis, fast inte nödvändigtvis av godo, illustrerar detta en ny postkolonial verklighet. Vi må i gammal hederlig patriarkal anda inbilla oss att vi går först, att andra automatiskt kommer att följa patrull och att de beslut vi fattar här är helt avgörande för jordens framtid.
Fast så är det inte.
På en relativ skala må EU-nationerna (inklusive den tidigare medlemmen Storbritannien) representera en progressiv klimatpolitik, men just därför har också de europeiska ländernas andel av globala utsläpp minskat. Av exempelvis de över 38.000 miljoner ton koldioxidutsläppen 2019 stod EU för mindre av tio procent. Vad vi gör eller inte gör är alltså av underordnad betydelse. De största utsläppen står andra för. Och de låter sig inte övertalas så lätt.
2019 uppgick de kinesiska utsläppen av koldioxid till drygt 11.500 miljoner ton och lite tyder på någon vändpunkt i närtid. Över 1000 kolkraftverk står för 70 procent av elförsörjningen och ytterligare närmare 100 kraftverk projekteras. Även om Kina lovat att långsiktigt minska sitt beroende av kol, talar utvecklingen hittills onekligen för något annat.
Kineserna är inte heller ensamma. I Indien planeras 28 nya kolkraftverk och i Indonesien 23. Till och med Japan håller på att bygga nya kolkraftverk – som en direkt konsekvens av kärnkraftsavvecklingen. Den indiska utvecklingen är dock den som oroar flest, eftersom det inte ens tycks finnas alternativa planer till utbyggd kolkraft under överskådlig tid.
Allt medan exempelvis Australien, vars regeringar offentligt gärna oroar sig för global uppvärmning och framtiden för Stora barriärrevet, har blivit en av världens största kolexportörer med asiatiska länder som glada köpare.
Vår världsbild – och därmed vår klimatdebatt – är föråldrad. 1980 sedan stod dagens EU-länder (och Storbritannien) samt USA för lejonparten av alla utsläpp. Sedan dess har faktisk de europeiska utsläppen minskat och Förenta Staterna är på väg i samma riktning. Ändå låter det på debatten i Sverige och många andra västländer som om världens öde avgörs i Europa eller möjligtvis på andra sidan Atlanten.
Fast vi lär nog aldrig få se Greta Thunberg demonstrera på Himmelska fridens torg.