Vissa är svårare skadade än andra.
Enligt en trovärdig källa motsvarar övningen på Malmen utanför Linköping på tisdagen, vad som skulle hända om Ryssland anföll flottiljen med Iskander-robotar. Fast det skulle naturligtvis ingen erkänna offentligt. Det känns paradoxalt nog lite nostalgiskt – för så här var det ju för en annan som gjorde lumpen under kalla kriget. Då när alla instruktionsböcker innehöll teckningar på sovjetryska stridsvagnar och helikoptrar med mera, men praktiskt nog utan hammaren och skäran.
Då låtsades vi rikta bajonetterna åt alla håll. Fast eftersom vi ska bli Nato-medlemmar antar jag att den doktrinen inte längre gäller ena sidan.
I vilket fall illustrerade tisdagens övning det moderna krigets realiteter, med långdistansmissiler som håller hög hastighet och är svåra att skjuta ner. Den forna tidens massiva bombanfall med flyg hör (förmodligen) historien till. Skadorna på människor och materiel är lika stora. På Malmen genomförs masskadeövning, med ett mycket stort antal skadade – som ställer fältsjukvården inför oerhörda prövningar.
Totalt deltar 120 så kallade figuranter, alltså personer som ska föreställa soldater och civila med varierande skador. Vissa har förlorat ben eller drabbats av svåra bukskador, andra har mindre svåra blessyrer men jämrar sig naturtroget och alla är förstås mer eller mindre chockade. Vi från media får en ganska realistisk uppfattning av hur det ser ut efter vad som kort och gott kan kallas en katastrof.
Det är en prövning för inte minst hemvärnet, som deltar med 23 sjukvårdare i den gemensamma insatsen, som omfattar både personal från hemvärnet och flottiljen, liksom civila resurser.
Ibland kan också lätt skadade själva tvingas hjälpa till.
En erfarenhet av moderna krig är tyvärr att vissa regimer inte bara struntar i om exempelvis civila kan drabbas, de bombar gärna också sjukhus och kan till och med anfalla samma mål två gånger – med insikten att just då pågår räddningsarbetet som bäst. Det är en förfärande doktrin som vi känner igen från bland annat det blodiga kriget i Syrien.
Sjukvårdarna har därför bara 30 minuter på sig att evakuera skadade från nedslagsplatsen i händelse av det skulle följa ytterligare ett anfall. Livshotande blödningar stoppas, annars blir det inte fråga om någon egentlig vård. Tvärtom bärs svårt skadade bort på bår eller bårmatta. Det senare liknar mest en halvstum gummifilt, med glatt undersida. Därmed går det i nödfall att släpa bort skadade.
Utanför förbandstältet väntar sårade på vård.
Därefter väntar transport till förbandsplats – och därefter ofta fältsjukhus. Resurserna är helt otillräckliga, vilket ju kan vara en passande illustration till vår bristande beredskap, men just denna dag är en del av själva övningsscenariot. Det gäller att gilla läget, även med mycket begränsade resurser.
Allt från vanliga ambulanser till den kraftfulla Pansarterrängbil 180 – populärt kallad Sisu – används. Liksom vid behov inlånade civila minibussar. I det senare fallet använder sig Hemvärnet av en portabel inredning, som snabbt skapar utrymme för en bårplats och sjukvårdsutrustning.
Förbandsplatsen är, tja, överbelamrad. Vanligtvis ska varje tältsektion rymma två patienter, men under övningen akutvårdas många fler. Ordningen är dock god, det är aldrig fråga om någon panik utan alla utför sina arbetsuppgifter efter bästa förmåga. Hela tältet går att resa på 40 minuter – inklusive inredning. Det är imponerande.
Sjukvårdsgruppcheferna Viktor och Andreas kan vara nöjda med en intensiv, realistisk och väl genomförd övning.
Detsamma får väl sägas för övningen i stort, även om det säkert finns moment som går att förbättra. Att utvecklingen går framåt blir jag (som fick sjukvårdsutbildning som sambandssoldat under värnplikten) också varse. Den gamla Sjukbår 2 (som var funktionell, men lite svår att montera) håller till exempel på att ersättas med den nya och lätta Sjukbår 5. Bakom de typiska militärnamnen rymmer sig Nato-anpassning. Det glöms annars lätt bort. Natoanpassning handlar ofta om till synes små, men ofta livsviktiga faktorer. Som att samma bårar bör användas av alla Nato-länder, inklusive fästen som passar i olika fordon.
Den som blivit skadad i ett aldrig så fiktivt robotanfall har förstås annat att tänka på! Då lägger jag märke till något mycket betydelsefullt. Nämligen det mjuka tilltalet. Skadade tillfrågas inte bara om var de har ont (för att till exempel kunna upptäcka benbrott), utan också hur de mår i allmänhet och lämnas inte ensamma utan får lugnande besked av närvarande sjukvårdare. Det är nog så viktigt under ett katastrofscenario som faktiskt hade kunnat handla om liv och död för många.
