Videon är inte längre tillgänglig
Ibland var det enklare förr. När jag gjorde värnplikten visste alla vad som menades med ABC-stridsmedel. Trots att förkortningen kom från engelskan och bara till nöds gick att översätta till svenska. ABC stod för atom-, biologiska och kemiska vapen.
Sedan skulle Försvarsmakten nödvändigtvis krångla till allting. ABC blev NBC och i dag CBRN – kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära stridsmedel. Lite svårare för gemene man. Fast förmodligen mer exakt för specialisterna. Och bekämpning av CBRN är faktiskt en exakt vetenskap. Det har jag förstått efter att försvarets specialister på CBRN från såväl AMF1 som P7 samövat under Hemvärnets ledning vid Marviken på Vikbolandet.
Ja, det är samma Marviken som var världens enda oljeeldade kärnkraftverk. Provanläggningen som eventuellt skulle använts om Sverige en gång skaffat kärnvapen, men istället aldrig laddades. Det är i och för sig inte därför vi är där. Utan eftersom Marviken är en lämplig övningsplats och illustrerar en strategisk punkt med en liten djuphamn som marinen kan avända.
Dagen då jag är där bjuder Östersjön på ganska gråtrist septemberväder längs kusten. Ute på redden ligger ett svenskt ledningsfartyg. På inte allt för hög höjd passerar i tur och ordning fyra små sportflygplan. Men skenet bedrar. Det är Frivilliga flygkåren (FFK), en av flera frivilligorganisationer, som deltar med spaningsresurser under Aurora 17.
Av Hemvärnet (HV) syns just ingenting. Det är inte meningen heller. Som på så många andra platser under Aurora, bär HV huvudansvaret för skydd och bevakning. Med undantag för den obligatoriska vägspärren för hemvärnssoldaterna en diskret närvaro i maskerade tält och bevakningspatruller.
Sedan klockan fyra på morgonen råder inte bara internationell oro, utan krigstillstånd i övningen. Det innebär hårdare rutiner för 312:e kompaniet från Norrköpingsbataljonen. På ett år har kompaniet gått från bevaknings- till insatskompani. Det innebär fler övningsdagar och hårdare krav. Aurora 17 innebär på sätt och vis examen.
Därför utbrister viss besvikelse då lede fi har den synnerligen dåliga smaken att bomba Bråvalla utanför Norrköping! Bråvalla har fungerat som logistikpunkt, men nu tvingas marinen omplanera sin verksamhet. Därmed ställs vissa övningsmoment vid Marviken in.
Det finns emellertid mer än nog av uppgifter för 312:e kompaniet att lösa – liksom Livgrenadjärgruppens 307:e HV-underättelsekompani som återfinns någonstans på öarna utanför Bråvikens inlopp. Omständigheterna har varit långt ifrån angenäma och en natt drabbas en soldat till exempel av nedkylning. Det är övning, men nedkylningen nog så verklig och krävde omedelbar omvårdnad (med snabbt och gott resultat).
Som en gammal stabsråtta (värnpliktig sambandssoldat vid F10 Ängelholm på tiden det begav sig), finner jag 312:e kompanistabens tält utomordentligt sympatiskt! Det är en hel del att stå i där också, men kaminen sprider en behaglig värme och arbetsuppgifterna känns välbekanta. Här kan man gärna tillbringa lite längre tid, men utanför händer det saker. Hela tiden. Det handlar om intrång, som alla inte nödvändigtvis kan hänföras till övningen som sådan. Dykare, eller grodmän på militärspråk, har observerats. Och strax får en bevakningshunden Knotte upp spår i närheten. Han och hundföraren Eva Hjelm inleder ett ganska mödosamt genomsök.
I min sannolika enfald undrar jag varför man helt enkelt inte anordnar skallgång genom skogen, men får veta att då kommer de objudna gästerna förmodligen undan – och därefter är marken kontaminerad. Det heter faktiskt så. Människor kan kontaminera marken genom sin blotta närvaro och därmed försvåra hundarnas arbete. Därför är det upp till alla soldater att inte i onödan röra sig bortom vägar och stigar. Ingen vill heller riskera att utlösa någon uppsatt larmmina.
När vi hör ordet kontaminering tänker de flesta nog ändå på något annat. Radioaktivt nedfall, som det är CBRN-förbandens uppgift att kartlägga. Tekniker som kan sin sak, men som också är specialister på krigföring i områden som utsatts för gasanfall. Redan nästa dag är det dags. Alldeles vid vattenbrynet utsätts förbandet för ett övningsanfall med kemiska stridsmedel. Flera soldater utsätts för gasen och råkar dessutom ut för brännskador vid själva explosionen.
För alla soldater gäller nu skyddsmask på och tät klädsel. Det senare innebär att efter bästa förmåga täcka all bar hud. Jag minns bilderna från Kuwait- och Irakkrigen, hur journalisterna bar gasmask men envisades med kortärmade skjortor. Vid ett eventuellt anfall är det att inbjuda döden...
Arbetet med att ta hand om de skadade är omständligt och måste utföras i just kontaminerat område. CBRN-soldaterna mäter förekomsten av gas med särskilda instrument. Därefter måste alla – också de skadade – saneras. Kontaminerad utrustning får inte föras tillbaka till uppställningsplatsen och ibland tvingas man till hastiga improvisationer.
Allt gick bra! Men att gaskrigföring tyvärr inte hör historien till behöver vi inte gå längre än till blodbadets Syrien för att inse.
Soldaterna har åtminstone fått nya skyddsmasker, mycket bättre än de jag minns från min egen värnplikt och som ständigt immade igen. Det är ungefär som med så mycken annan materiel. Gevären från 1800-talen och vadmalsuniformerna återfinns numera bara på museum. Sedan början på 90-talet har Hemvärnet jagat ikapp resten av försvaret och numera har man ungefär samma utrustning som alla andra.
Ett kvarleva finner jag dock. Fälttelefonapparat modell 1937 – gemenligen kallad fältapan – används fortfarande! Den har till och med fått något av en renässans, eftersom trådbunden sambandstrafik varken låter sig avlyssnas eller störas ut. I dagens högteknologiska tidevarv finns det faktiskt något som var bättre förr.