Så här brukar det se ut, med mängder av moderna stridsvagnar.
Enligt Churchill var det lika svårt att förstå maktkamp i Kreml som att beskåda ett hundslagsmål under en matta. Fast under kalla kriget utvecklades ändå den så kallade kremlologin. Genom indirekta observationer – till exempel hur ledarna stod i förhållande till varandra under paraderna på Röda torget i Moskva – kunde den politiska utvecklingen avläsas.
De senaste åren har kremlologin fått en renässans. Följaktligen har årets militärparad på Röda torget till minne av segern i andra världskriget tilldragit sig ovanligt stort intresse. Inte för att paraden var särskilt spännande (om ryska militärparader någonsin är det). Densamma var relativt liten och den uppmärksamme kunde bland annat notera frånvaron av moderna stridsvagnar. En enda gammal T-34 från andra världskriget fick representera Rysslands militära makt...
De flesta moderna stridsvagnar är uppbundna längs fronten i Ukraina. De som är kvar det vill säga, för Ryssland kan ha förlorat upp emot 2000 vagnar under kriget.
Däremot påstås deltagarlistan under firandet väcka oro. Samtliga statschefer från de gamla sovjetiska delrepublikerna i Centralasien dök nämligen upp. Dessutom Armeniens president Nikol Pasjinjan och (naturligtvis) den belarusiske president Alexander Lukasjenko.
Fast den senare avvek strax, på grund av akut sjukdom. Något som fått fart på spekulationerna. Kan Lukasjenko ha blivit förgiftad, en välkänd rysk specialitet? Fast en förvärrad politisk kris i Belarus är nog det minsta Rysslands president Vladimir Putin behöver just nu.
Vladimir Putin med entourage i Moskva.
Den oro vissa gett uttryck efter segerfirandet i Moskva har att göra med den makt Putin fortsatt påstås kunna utöva över gamla sovjetrepubliker. Som ordspråket lyder är Ryssland aldrig så starkt eller svagt som det verkar, så avsaknaden av stridsvagnar på Röda torget ska nog inte överskattas trots allt. Fast inte heller Putins inflytande över grannländerna.
I själva verket har dessa all anledning att hålla dörrarna öppna åt flera håll samtidigt. Känt är att Pekings inflytande över Centralasien sakta men säkert ökar. Samtidigt ligger det inte i regimernas intresse att lägga alla ägg i en korg.
Armeniens president Nikol Pasjinjan och hans azerbajzdjanske kollega Ilhan Alijev innan det senaste kriget.
En som inte deltog i Moskva var däremot Azerbajdzjans president Ilham Alijev. Det säger också något. Alijev behöver inte längre de bästa relationer med Moskva. Landets egen militära styrka och ett gott förhållande till Turkiet räcker långt.
För hans armeniske kollega och nemesis Pasjinjan förhåller det sig annorlunda. Armenien befinner sig under hård press, eftersom man inte längre kan påräkna lika starkt ryskt stöd som tidigare – helt enkelt eftersom Moskva är upptaget med kriget i Ukraina, vilket som bekant dessutom skadat den egna krigsmakten betydligt.
Situationen blev uppenbar redan efter det azeriska anfallet för tre år sedan. Det jämförelsevis veka ryska uppträdandet då kan förklaras utifrån förberedelserna för den mycket större konflikten i Ukraina. Sedan dess har Ryssland försvagats och till skillnad från fallet i Azerbajdzjan har inte Armenien haft resurser till någon militär modernisering sedan 90-talet.
I månader har den armeniska exklaven Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan utsatts för en hårdför azerisk blockad, med humanitär kris som följd. Moskva har, av ointresse eller oförmåga, inte gjort just någonting trots att Armenien är en av Rysslands få pålitliga allierade.
Fast även om Pasjinjan för säkerhets skull dök upp på Röda torget, söker han och regeringen stöd på annat håll. Nyligen träffades de armeniska och azeriska utrikesministrarna för förberedande fredssamtal i Washington. Nu i helgen kommer ytterligare ett fredsmöte att hållas i Bryssel, på inbjudan av EU:s rådspresident Charles Michel – och nu med både den armeniske och azeriske presidenten närvarande. Nästa månad väntas de båda i sin tur träffa såväl Frankrikes president Emmanuel Macron som Tysklands förbundskansler Olaf Scholz, i samband med att dessa besöker Moldavien. Händelseutvecklingen påvisar att det som är stort ofta sker i det fördolda – och att EU spelar en långt viktigare roll för utvecklingen än vad vi kanske tänker på.
Inget ska tas för givet. Lagom till fredsmötet i Bryssel har det utbrutit nya gränsstrider mellan Armenien och Azerbajdzjan. För det militärt starkare Azerbajdzjan kan det vara lockande att försöka skaffa sig en bättre förhandlingsposition. Misstron mellan kontrahenterna är kompakt.
Likväl – medan kriget i Ukraina fortgår, kan förhoppningsvis en annan konflikt närma sig en lösning. Och vad alla inser är att Ryssland inte alls kan spela en lika dominerande ställning som tidigare, varken i Centralasien eller Kaukasus.