För dagens socialdemokrater är 45 procent ett valresultat man bara kan drömma om. 1970 ansågs utgången emellertid var en anmärkningsvärd svag insats för den nye unge statsministern Olof Palme. I det föregående andrakammarsvalet 1968 hade Socialdemokraterna fått egen majoritet med över 50 procents stöd!
Valresultatet var det sämsta sedan 1956, men vad ingen visste var att Palme bara nätt och jämnt skulle lyckas överträffa sig själv och då inte förrän 1982. I själva verket kunde Palme efter valet -70 bara påräkna riksdagsmajoritet genom stöd från det ännu öppet kommunistiska VPK. Kommunisternas partiledare CH Hermansson förklarade att VPK aldrig skulle fälla en "arbetarregering" och fick till tack Palmes löfte om att VPK inte skulle få något inflytande... Men Hermansson fick bita ihop, för det vara bara tack vare "kamrat fyra procent" – det vill säga socialdemokratiska stödröster – som kommunisterna överlevde den nya spärren på just fyra procent till riksdagen.
För valet 20 september 1970 var alltså det första valet till den nya riksdagen med en enda kammare och kommunistpartiet höll på att bli dess första offer. Samtidigt innebar den nya ordningen i praktiken att förutsättningarna för nära nog evigt socialdemokratiskt maktinnehav försämrades rejält.
Tvåkammarriksdagen var en i allmäneuropeiska sammanhang tulipanaros odlad enkom i den svenska myllan. Vissa andra länder hade visserligen också parlament med över- och underhus, men den svenska blandformen med indirekta val (via landsting och storstäder) till en första kammare som bara successivt byttes ut i en åttaårscykel och som samtidigt var likställd med andra kammaren i lagstiftning (men i praktiken inte i budgetfrågor) gjorde systemet både tungrott och obegripligt för utländska korrespondenter.
Samtidigt som det faktiskt skapade stabilitet försvårades maktskiften eftersom "gamla" majoriteter i första kammaren gynnade sittande regering, vilket från 30-talet och framåt inneburit Socialdemokraterna. Det bidrog till att Tage Erlander kunde sitta kvar trots exempelvis borgerlig majoritet i andra kammaren efter valet -56.
Av ovanstående skäl var alltså Socialdemokraterna tveksamma till ett avskaffande av tvåkammarriksdagen, men samtidigt ville många yngre inom partiet göra upp med vad de uppfattade som ett gammalt borgerligt samhälle. Jämte monarkin, pompa och ståt fanns det knappast något som bättre representerade detta samhälle än tvåkammarriksdagen. Allt blev till sist en del i de kompromisser som banade väg för en ny regeringsform och skulle så småningom nästan övertydligt illustreras i vår nuvarande modernistiska plenisal – ack så arkitektoniskt andefattig jämfört med de gamla första- och andrakammarssalarna.
Den socialistiska skördetiden inföll emellertid inte. Palme hade sina beundrare till vänster men uppnådde aldrig Erlanders folkliga popularitet (hans konfrontatoriska attityd alienerade tvärtom många väljare) och med enkammarriksdagen på plats hotades strax den socialdemokratiska hegemonin. Eftersom valrörelsen -70 i stor utsträckning präglades av vilda strejker och medial vänstervridning (nya TV2 kallades till och med den röda kanalen), var det visserligen få som såg någon brytpunkt då och där – trots att de borgerliga partierna var mer enade än tidigare och Centern fick nästan 20 procent.
För Moderaterna – som för första gången ställde upp under detta namn – blev valresultatet ytterligare en flopp för den Yngve Holmberg, vilken en gång lanserats som en svensk Kennedy. Ett stöd på blott 11,5 procent blev partiets sämsta resultat och under dramatiska former valdes Gösta Bohman till ny partiledare på en stämma under hösten. Partiets nya logotyp – ett rött (!) M – blev äntligen blått och resten är väl, som det brukar heta, historia.