Försöker Socialdemokraterna hitta tillbaka till Tage Erlander?
Den som vill förföra mer konservativa ledarskribenter, som undertecknad, gör det svårt för sig. Att wokeism till vänster inte funkar är förstås uppenbart, men inte heller corporate bullshit till höger går nödvändigtvis hem (pardon my french).
En som lyckades var däremot Stefan Löfven, om än bara tillfälligt. Efter den snurriga Mona Sahlin och snurrige Håkan Juholt lovade Löfvens partiledarskap en återgång till gamla hederliga ideal. Löfven talade om "alla som går upp när klockan ringer, tar en kopp starkt kaffe till frukosten och sedan går till jobbet". Där vann han en plats i varje konservativ skribents hjärta!
Det varade förstås inte så länge. Löfven var en ovanligt handlingssvag statsminister.
Fast skam den som ger sig. Med Magdalena Andersson i spetsen har Socialdemokraterna presenterat ett nytt förslag till partiprogram. Åtminstone ytligt ger det faktiskt ett reaktionärt intryck.
Det är inte skrivet som en förödmjukelse, snarare tvärtom. Den som vill kan förstås kalla programförslaget för nostalgiskt. Hur som helst är det slut med all flumvänster.
Följaktligen ska rättspolitiken skärpas och invandringen hållas i strama tyglar. I det senare fallet hänvisas visserligen till Olof Palmes retorik på området, men det är en tveksam jämförelse. För det var ju under Palmes tid som grunden till dagens mer eller mindre misslyckade multikulturella integrationspolitik grundlades.
Vill man gå "tillbaka till rötterna" borde förebilden snarare vara Tage Erlander. Fast då handlade frågan mest om arbetskraftsinvandringen från Sydeuropa – och lite misstänksamhet kunde man ändå kosta på sig. Åtminstone ansåg Erlander på tiden det begav att ett argument mot ett svenskt medlemskap i EU:s och EG:s föregångare EEC var att samarbetet var alltför katolskt dominerat...
Naturligtvis handlar det nya partiprogrammet delvis om så kallad triangulering. Att lägga sig på en punkt mellan sig själv och motståndaren, för att därmed äta upp alla marginalväljare. Det som Fredrik Reinfeldt var så bra på under sin tid som moderat partiledare och statsminister.
Fast triangulering är inte ofarligt. Istället för att bara äta upp socialdemokratiska väljare ägnade sig Reinfeldt i praktiken mest åt borgerlig kannibalism. Och vissa tyckte att allt detta var lika otrevligt som mitt språkbruk ovan ger uttryck för. Reinfeldt lämnade högerdörren på vid gavel för Sverigedemokraterna – som dessutom såg till att locka till sig "konservativa" socialdemokrater. Inte så få traditionella arbetarväljare, som går upp i ottan för att dricka kaffe och gå till jobbet.
Av dessa skäl ska den anderssonska trianguleringen därför inte bara ses som riktad gentemot Moderaterna, utan framför allt Sverigedemokraterna. Det kommer förstås sällan att sägas rätt ut.
Reaktionen gör emellertid inte halt där. Även valfriheten får skatta åt förgängelsen om Andersson får bestämma. Renlärigt men också reaktionärt, för varken på Palmes eller Erlanders tid existerade till exempel något fritt skolval. Staten hade monopol på allt från bilbesiktning till apotek och radiosändningar. Bara statliga Televerkets telefoner fick kopplas in i jacken (och därmed förstår alla yngre läsare att detta verkligen var längesedan).
Att gnälla på friskolor går förstås an, fast frågan är om Medelsvensson verkligen vill fråntas rätten att få sätta sin barn i den skola de tycker bäst om? Eller om återförstatligande på nära nog vilket område som helst kommer att gå hem i stugorna?
Förslaget till nytt partiprogram handlar alltså inte bara om vare sig triangulering, nödtvungen verklighetsanpassning eller lite gråtmild nostalgi över flydda dagar. Det finns mer hårdföra drag och det enda vilket framstår som uppenbart att förslaget åtminstone inte är vidare liberalt – varken till höger eller vänster.
I andra frågor konstateras bara det uppenbara, till exempel att vi numera inte längre tillämpar "alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig", utan är medlem i Nato. Det hade förmodligen förvånat Erlander och gjort Palme förbannad.
Samtidigt som exempelvis kärnkraftsfrågan lämnas därhän. En mer erlandersk politik borde förstås välkomna en nygammal utbyggnad, fast kanske är tiden ännu inte riktigt mogen för ett så dramatiskt lappkast i ett redan splittrat parti. Andersson lär nog i många frågor möta en hel del motstånd från den egna vänsterflygeln – för att inte tala om vad de påtänkta rödgröna samarbetspartierna kommer att säga.
Det går dock att förstå lockelsen i det nygamla anslaget. För mig får Socialdemokraterna dessutom gärna återta den gamla rosen, som var partisymbol före 1993, och borde hur som helst inte kalla sig S utan SAP igen!
Fast löntagarfonder och kollektivanslutning får gärna ligga kvar djupt in i partiarkivet.