Trabanterna är sedan länge ett minne blott på de flesta gator i det som en gång var DDR. Fast ibland har ändå omställningen inte hunnit med. Som när vi passerar den lilla orten Neukloster i nordöstra Tyskland och jag ser en gata som fortfarande är uppkallad efter den gamle kommunisten Ernst Thälmann.

Fast vad vet jag, kanske var det en återvändsgränd.

En viss anakronism till trots är annars det mest slående hur skillnaden mellan öst och väst håller på att suddas ut. I vissa stycken är öst till och med modernare, det byggs överallt och många vägar håller numera till exempel högsta standard.

Kanske gäller denna modernisering även det politiska livet? Även om Angela Merkel länge var en östeuropeisk stolthet tycks väljarna också ha tröttnat snabbare på henne där än i väst. Samtidigt har Die Linke, delvis med rötter i det östtyska kommunistpartiet, haft sitt starkaste stöd i öst. Det är också i öst som extremnationalister noterat sina största framgångar, genom Alternative für Deutschland.

Fast AfD backade i söndagens val till förbundsdagen och själv tyckte jag att partiet var ganska frånvarande i valrörelsen. Ursprungligen byggt på populistisk EU-kritik kapades AfD successivt av extremnationalister och är numera i stor utsträckning dessutom foliehattarnas parti, med såväl vaccinationsmotstånd som klimatförnekande på programmet. AfD odlar kontakterna med Moskva och vill lämna EU.

Medan AfD ändå noterade vissa framgångar i öst gick det överlag uselt för vänsterpartiet Die Linke, som rentav höll på att åka ur förbundsdagen. Förklaringen fick jag redan innan valet, i samtal med den liberale förbundsdagsledamoten Hagen Reinhold i Rostock. Die Linkes tidigare framgångar beror inte så mycket på DDR-nostalgi (åtminstone inte i strikt politisk mening) som att Die Linke kunnat utnyttja det gamla kommunistpartiets organisatoriska infrastruktur. I själva verket tycker Reinhold att Die Linke på lokalplanet ofta agerat pragmatiskt och han undrar vad som kommer att hända nu, för Die Linkes traditionella väljarkår är åldersstigen och yngre – mer socialistiskt renläriga – krafter från väst håller på att ta över partiet.

Vi förstår varandra fullständigt och själv kommer jag att tänka på den gamle sovjetledaren Leonid Brezjnev, som fyndigt nog myntade uttrycket "romantiska kommunister" om kamraterna i väst.

Hur som helst går det inte längre att tala om bara väst och öst. Det har alltid funnits variationer i väst och då främst i nord-sydlig riktning, medan öst mer uppfattats som en monolit. Man behöver emellertid inte åka längre än Mecklenburg-Vorpommern (inklusive gamla svenska stormaktsbesittningar, på tiden det begav sig) för att känna skillnaden mellan det grå östtyska då och det betydligt färgrikare nu. I huvudstaden Schwerin har det gamla storhertigpalatset – vars frigjorda nyrenässans inte bara avspeglar en medeltida stil, utan alla, på en och samma gång – renoverats och rymmer numera delstatsparlamentet. Samtidigt som Tysklands sista Leninstaty också står kvar i Schwerin.

Lite så är det nog med tysk politik i allmänhet och "östtysk" dito i synnerhet. Flera olika rörelser och riktningar verkar med varierande framgång samtidigt. Nya rörelser kan snabbt uppstå, men också snabbt försvinna, samtidigt som gamla mönster kan leva kvar. Det är en utveckling vi ser över hela Europa, men den kanske går fortare i stater och landsdelar som stått utanför Västeuropas traditionella politiska landskap.