Blåblodigt kuppförsök med blodröd jordmån

Extremnationalismen har sina starkaste fästen i gamla DDR.

Reichsbürger-rörelsen handlar om mycket mer än en förvirrad gammal adelsman.

Reichsbürger-rörelsen handlar om mycket mer än en förvirrad gammal adelsman.

Foto: Boris Roessler/AP/TT

Ledarkrönika2022-12-17 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Alltsammans känns som ett ratat manus till en b-film från Hollywood. En riktig prins – Heinrich XIII av huset Reuss – i spetsen för en kupp som ska återupprätta det gamla tyska kejsardömet! Bakom honom en "folklig" allians av allt från monarkister till vaccinationsmotståndare, nynazister och USA-inspirerade konspirationsteoretiker. Hatobjekten är de gamla vanliga: invandrare, den så kallat djupa staten, frimurare och judarna.

Nej, det gick naturligtvis inte. Inte så konstigt då kärnan delvis tycks ha utgjorts av medelålders rättshaverister. Och Heinrich XIII är egentligen inte alls någon prins – för sådana har i statsrättslig mening inte existerat på mer än ett sekel. Medborgare Reuss är inte ens kejsardömets teoretiska tronföljare.

Det hade varit lätt att skratta åt alltsammans. Om det inte hade varit för att den lösligt sammanhållna Reichsbürger-rörelsen tros samla över 20.000 sympatisörer, varav många är beredda att gå från ord till handling. Den tyska polisens omfattande razzia avslöjade en grundlig (om än orealistisk) handlingsplan och väpnade celler på en lång rad orter.

Vissa har dragit helt historielösa jämförelser till 30-talets nazistiska maktövertagande. Men den givna parallellen i så fall inte är Hitlers machtübernahme 1933, utan hans fullkomligt misslyckade så kallade ölkällarkupp i München tio år tidigare. Över huvud taget var det tidiga 20-talets Tyskland en tummelplats för både reaktionära och kommunistiska kuppförsök. Under Kapp-kuppen 1920 lyckades faktiskt en blandad skara nationalister, gamla militärer och väpnade frikårer tillfälligt ta makten i Berlin, innan kuppen kollapsade.

Kuppmakarna underkände Versailles-freden och drömde om att återupprätta det gamla imperiet. I den mån dagens kuppmakare har någon mer sammanhållen ideologi är väl målet ungefär detsamma. Fast låt oss inte förblindas av dessa, om inte annat, orealistiska visioner. Reichsbürger-rörelsen är intressant framför allt som socialt fenomen. Och då blir analysen mer oroväckande.

Även om kampceller upprättats över hela Tyskland, varierade förberedelserna inför ett faktiskt kuppförsök. Slagsidan mot de östliga delstaterna går emellertid inte att undgå, även om det också fanns många sympatisörer i Baden-Württemberg. Den östliga kopplingen är hur som helst inte överraskande. Det är här det nynationalistiska missnöjespartiet Alternative für Deutschland (AfD) rönt sina största framgångar och talande nog var en av kuppmakarna en tidigare parlamentsledamot för AfD.

I gamla DDR har den invandringsfientliga organisationen Pegida anordnat stora demonstratione. Det har funnits kraftigt motstånd mot såväl restriktionerna under covid-pandemin som vaccinationsmotstånd och det har demonstrerats mot hjälp till Ukraina och (mer eller mindre) för Ryssland. Opinionsyttringar där brokiga skaror höger- och vänsterextremister deltagit i samma demonstrationståg.

En del av detta kan verka förvirrande eftersom det gamla DDR ju var en vänsterdiktatur, men just däri kan också svaret på högerextremismens framgångar ligga. Uppgörelsen med nazismen var ytligare än i Västtyskland, samtidigt som regimen effektivt motarbetade varje försök till ett fungerande civilt samhälle utanför kommunistpartiet. När Östtyskland till sist kollapsade uppstod ett ideologiskt vakuum, som förstärks av att identifikationen med det framgångsrika Västtyskland varit begränsad. Alltså söker man sina rötter någon annanstans, till exempel i kejsardömet.

Därtill är tysk samhällsdebatt alltid nervös inför historiska frågor. Tyskland enades ju faktiskt genom kejsardömet, men när 150-årsdagen av detta – liksom segern i fransk-tyska kriget – inföll häromåret låtsades de flesta som om det regnade. Detta i kontrast med situationen i Frankrike, där i synnerhet Pariskommunen 1871 fortfarande kan väcka livlig debatt.

Den tyska motviljan blir begriplig givet erfarenheterna under det Tredje riket, då historien utnyttjades av nazisterna – och dessutom finns det beröringspunkter, vilka verkligen diskuterades livligt under efterkrigstidens så kallade historikerstrid. Allt detta har lämnat en mättnad på historiskt arv i relativ nutid, men därigenom också öppnat dörren för missbruk av historien från extremnationalistiskt håll, inte minst vad gäller användandet av kejserliga flaggor och andra dåtida symboler.