Tobias Billström gjorde jobbet, men Ulf Kristersson tog åt sig äran när Nato-medlemskapet till sist blev verklighet.
Tobias Billström (M) lämnar posten som utrikesminister, med omedelbar verkan. Den såg man inte komma! Och nu spekuleras det ganska vilt om varför Billström gör som han gör.
Ligger det en hund begravd någonstans inne på Rosenbad? Ligger det en skandal och ruvar? Eller är det rentav så att Billström egentligen inte avgått, utan fått sparken?
Det snabba, och inte särskilt spekulativa, svaret är – nej. Vissa saker är faktiskt som de verkar. Fast det innebär ju inte att en utrikesminister avgår bara för att dagsformen av någon anledning inte skulle vara den bästa. Det finns bakomliggande orsaker. Sannolikt nog så allvarliga.
Det har ryktats om en, milt uttryckt, något ansträngd relation mellan Billström och Ulf Kristersson. Att det funnits konkurrens mellan de båda är tydligt och märktes inte minst under den långbänk som Sveriges Nato-ansökan förvandlades till.
Huruvida det var Billströms förtjänst att vi till sist blev medlemmar, eller om det möjligen istället var hans fel att det tog så lång tid, kan vem som helst kannstöpa om hur länge som helst om. Vad som däremot är uppenbart är att Kristersson tog alla chanser att stå i rampljuset när Nato-medlemskapet väl var färdigt. På ett sätt som kanske inte direkt bröt mot det diplomatiska protokollet, men ändå kändes lite ovärdigt.
Kristersson tycker om den mediala uppmärksamheten. Åtminstone när det går bra. Och då var det kanske inte så konstigt att det blev han, och inte Billström, som tog emot Johan Floderus när denne frisläpptes av Iran. Trots att alla vet hur grovjobbet gjordes på utrikesdepartementet.
Det är lätt att förstå om Billström kände sig illa och orättvist behandlad. Kanske var förolämpningarna inte så grova som de han fick utstå av Fredrik Reinfeldt när han, i rollen som migrationsminister, dristade sig att tala om volymer. Men ändå.
Om något har Billström varit mycket lojal. Fast kanske också en smula fyrkantig, åtminstone om ryktena stämmer. Må vara hur det vill med den saken. Billström skulle knappast lämna utrikesministerposten efter en halv mandatperiod, i synnerhet inte som densamma varit framgångsrik för hans egen räkning, om han inte kände starka skäl. Ingen önskade precis hans avgång.
Ingen, utom kanske Kristersson.
Inte för inte spekulerades det tidigare om att Billström skulle bli Sveriges förslag till ny EU-kommissionär. En lysande utnämning i så fall, fast också ett sätt att förflytta en person som blivit alltför obekväm för statsministern till en post längre bort.
För svensk räkning var det synd, för hur kompetent Jessika Roswall förhoppningsvis än blir som kommissionär, kommer hon aldrig att få en lika tung post som en utrikesminister. Hur man än vrider och vänder på det är Billström helt enkelt en långt mera namnkunnig person i Bryssel.
Men Billström ville helt enkelt inte. Han ville fortsätta som utrikesminister. Trots ökade motsättningar mellan UD och kretsen kring Kristersson, där Billström till exempel anses ha stått för en mer Netanyahu-kritisk hållning. Till sist kunde man inte enas om vem som borde bli ny kabinettssekreterare, trots att utrikesministerns ord brukar vara avgörande för tillsättandet av den posten.
Då fick Billström nog och bestämde sig för att avgå.
Kanske är ovanstående bild trots allt en smula ensidig? It takes two to tango! Som bekant.
Fast på ett sätt kvittar det. För oavsett hur stor animositeten var och oavsett dess ursprung borde Kristersson, som Billströms chef, sett till att motsättningarna i slutändan inte fått så allvarliga konsekvenser. Det är i grund och botten inte annorlunda än på vilken arbetsplats som helst – i synnerhet som ingen kan beskylla Billström för att inte ha skött sitt jobb.
Politiskt innebär Billströms dramatiska avgång – lagom till riksdagens öppnande – ett besvärande nederlag för Kristersson. Han har förlorat ett tungt statsråd, kanske av egen förskyllan, och kommer hur som helst att fått stå ut med mediernas besvärliga frågor under viss tid. Många andra sakfrågor kommer helt att komma i skymundan, medan hans egen ledarstil istället riskerar att ifrågasättas.
Det blåser naturligtvis över förr eller senare, som alla politiska stormar. Fast de moderata väljarna lär vara måttligt imponerade och företrädare för de andra Tidö-partierna möjligen lite generade.