Det var rapporten som regeringen vägrade beställa, men som Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) tog fram på egen hand, och vars slutsatser justitieminister Morgan Johansson (S) nu lättfärdigt avfärdar som "ett resultat av ökade klassklyftor". Bakom det något omständliga rapportnamnet "Misstänkta för brott bland personer med inrikes respektive utrikes bakgrund" ryms naturligtvis politiskt sprängstoff. Den påvisar nämligen att brottsligheten verkligen är högre bland invandrare, om någon nu inbillat sig något annat efter alla problem i de invandrartäta så kallade utsatta områdena.
Rapporten har jämfört brottsligheten bland fyra grupper. Inrikes födda med likaledes inrikes födda föräldrar, dito med en respektive bägge föräldrarna födda utomlands samt utrikesfödda. Man kan alltså säga att den första gruppen (som självklart är den i särklass största) fungerar som referensgrupp för de tre övriga.
Utrikesfödda är överrepresenterade bland misstänkta i brottsstatistiken, fast relativt sett är brottsligheten faktiskt värre i gruppen inrikes födda med båda föräldrarna födda utomlands, medan kriminaliteten överlag är mycket lägre med åtminstone en infödd förälder. Kanske är det inte så överraskande ändå.
Erfarenheterna från till exempel brottsligheten i USA för hundra år sedan är i sammanhanget intressanta. Maffian växte fram bland vad som ibland brukar kallas andra generationens invandrare, personer som i regel var födda i Förenta Staterna. Föräldrarna talade ofta bara italienska och levde mentalt så att säga kvar i det gamla hemlandet. Barnen hamnade därmed i ett limbo – varken italienare eller amerikaner. Maffian skapade så både identitet och utkomst för många.
Den etniska faktorn var av stor betydelse, för bara italienare (ofta dessutom bara sicilianare) kom ifråga för maffian. Samtidigt som de flesta personer med italienska föräldrar naturligtvis aldrig blev kriminella och i många fall förmodligen ansträngde sig särskilt för att bli goda amerikaner. Det kan finnas skäl att komma ihåg båda dessa faktorer också i den kommande svenska invandringsdebatten.
BRÅ konstaterar alltså att brottsligheten är betydligt högre bland olika invandrargrupper, men att den nakna statistiken också måste hyfsas givet faktorer som framför allt ålder. Yngre är helt enkelt mer kriminella än äldre och med hänsyn till detta minskar skillnaderna jämfört med infödda svenskar, fast upphör inte helt. Utrikesfödda eller personer födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar löper sålunda fortfarande 70-80 procents större risk att bli misstänkta för brott. Män begår dessutom långt fler brott än kvinnor. Givet detta kvarstår ändå skillnaderna mellan olika grupper.
Samtidigt som det självklart inte går att dra alla invandrare som individer över en kam, gäller detsamma invandrare från olika regioner i världen. Sålunda är till exempel brottsligheten bland personer med ostasiatisk bakgrund mycket låg, samtidigt som det tyvärr också finns regioner som sticker ut påfallande negativt. Generellt är brottsligheten således högre bland personer med bakgrund i framför allt Afrika men många misstänkta för brott återfinns också bland de med bakgrund i Västasien (Mellanöstern) och Centralasien. I gruppen personer födda i Sverige med utlandsfödda föräldrar står till exempel afrosvenskar (beräknat på moderns hemland) för nästan vart tredje fall av brottsmisstänkta. Allt detta är uppgifter som skulle behöva bearbetas ytterligare och som i vissa fall tyder på extremt dålig integration.
Integration är, eller borde vara, en del av den samlade invandringspolitiken. Förutsättningarna är säkert beroende av en stor mängd variationer och i viss mån rimligtvis även den ekonomiska konjunkturen. Härvidlag kan exempelvis också exempelvis kulturella faktorer både över- och underskattas, vilket är Brås egen försiktiga slutsats. Vi är däremot inte betjänta av vare sig alarmism eller förnekande.