Den 24 augusti kommer Ukraina att fira 30 år som fri nation, men frågan om huruvida kvinnliga soldater ska behöva paradera i Kiev iförda högklackat har väckt irriterad debatt. Med all rätt! Jag håller helt med de ukrainska feminister som ser det nedvärderande om kvinnliga soldater tvingas avstå sina fältkängor.
Fast debatten påvisar samtidigt hur långt man har kommit. Kvinnor har spelat samma viktiga roll i främsta ledet som sina manliga kollegor – under det pågående kriget i Donbas och redan under revolutionen 2014. Medlemmarna i den helkvinnliga självförsvarsgruppen Sotnik 39 som jag träffade accepterade inget annat än gatustrider på samma villkor som männen!
Och strider var det. Bara kampen i Kiev kostade hundra människor livet. I försvarskriget mot den ryska aggressorn i öst har långt fler – över 13.000 – mist livet.
Blott den tidigare siffran borde emellertid vara tillräckligt för att få vem som helst att ställa frågan huruvida revolutionen var värd sitt pris. Så dock icke i Ukraina, där människor vet att friheten aldrig är gratis. Och där blotta tanken på att vad som hade hänt om Euromajdan misslyckats, avskräcker.
Man behöver inte gå längre än över gränsen till Belarus, för att uppleva just denna det demokratiska upprorets misslyckande. Det är visserligen en jämförelse som något haltar, av flera skäl. Först och främst eftersom folkresningen i Belarus i ett längre perspektiv inte är så mycket ett misslyckande, som ett framgångsrikt nationellt uppvaknade. Medborgarna har inte bara blivit politiskt utan också nationellt medvetna.
Vidare skiljer sig situationen också åt, då förutsättningarna för en våldsam folkresning var långt bättre i Ukraina 2014 än i Belarus härom året. Det visste också de belarusiska folkledarna med exilpresidenten Svjatlana Tsichanoŭskaja i spetsen. Man kan förklara detta genom att det fanns en tydligare tradition av politiskt våld i Ukraina, eller att de specifika förutsättningarna i Minsk och andra städer i Belarus saknades för att handgripligen ta makten från regimens hantlangare.
Denna regim var verkligen förberedd på något som liknade Euromajdan. Istället tvingades de möta en visserligen lika disciplinerad motståndare, som emellertid undvek allt våld i kampen för demokratin. Delvis var det – trots allt – en framgångsrik strategi, men i de avgörande momenten ledde den radikalpacifistiska attityden också till att revolutionen tappade tempo. Man förmådde sig inte ens att storma fängelser för att frita politiska fångar, medan Lukasjenko successivt skärpte repressionen.
Så fortgår det. I dag är det både svårt och farligt att ens ge uttryck för milda protester. Människor fängslas om de till exempel bär kläder som råkar vara röda och vita – det fria Belarus rätta nationella färger. Senast har ett stort antal chefredaktörer och reportrar på även måttligt regimkritiska tidningar gripits. Både oppositionella och personer som råkar vara på fel plats grips, misshandlas och riskerar att "försvinna".
Som bekant skäms Alexander Lukasjenko inte för att tvinga ned internationell flygtrafik över Belarus, ej heller att begränsa de egna medborgarnas möjligheter att resa utomlands. Samtidigt som regimen försöker sig på ett "turkiskt" trick, nämligen att hota gränserna till EU genom utomeuropeisk flyktingsmuggling.
Svenskt bistånd är inte heller längre välkommet! Kanske överraskande givet att det ju är den belarusiska staten som riskerar att gå miste om upp till 100 miljoner kronor årligen. Fast viktigare för diktatorn är att stoppa alla utländska kontakter med det belarusiska civilsamhället på gräsrotsnivå. Även om delar av biståndet kan kritiseras ur såväl demokratisk som effektivitetssynpunkt, vore det i huvudsak bra om det svenska biståndet gick att upprätthålla.
Under tiden tvingas demokraterna i Belarus bida sin tid. I exil fortgår också arbetet under friare former (i Sverige har det till exempel upprättats en folkambassad för belarusier). Lärdomen blir ändå att nästa gång – och en sådan gång kommer – kan ingen ta risken att gå miste om möjligheterna att störta tyranniet. Även om det i slutändan innebär att makten måste tas med våld.