Det är svalt men inte direkt kallt, solen lyser och lugnet härskar i Sankt Anna. Jag borde alltså bara kunna slappna av, men det är lite svårt. För i drygt 30 knop är fartvinden kylig och försvarets ribbåt studsar på vågorna, denna dag då det dessutom visar sig blåsa rejält. Den gröna flytvästen jag fått är verkligen inte för syns skull.
Men jag lyckas hålla mig fast och så småningom anländer vi till förläggningsplatsen, en ö ganska långt ut i skärgården. 314:e och 315:e båtplutonerna har KFÖ – Krigsförbandsövning. Alla gör minst fyra avtalsdygn, många fler.
På övningen deltar närmare 25 personer, vilket i stort sett också motsvarar hela personalstyrkan, så uppslutningen är god. "Men vi skulle ha plats för det dubbla" säger Jan Antoniusson, plutonchef på 314:e plutonen. För riktigt många år sedan var Hemvärnet större än vad det är i dag. Sedan krympte förbanden och slogs samman. Men Hemvärnet har alltid funnits kvar i någon form. Man har föryngrats, fått modern utrustning och växer åter.
Nidbilden av Hemvärnet – några gubbar som sitter runt lägerelden och berättar rövarhistorier – var förstås alltid något av en myt, men känns särskilt avlägsen på en vindpinad ö i Sankt Anna skärgård. Att ta sig ut (och tillbaka) med personal och utrustning kräver sin insats och just transporter av egna och andras förband är en av båtplutonernas viktigaste uppgifter.
"Dessutom ska vi kunna bedriva ytövervakning, själva eller tillsammans med andra. Och fungera som skyddsvakt åt flottan" säger Antoniusson. I det senare fallet handlar det till exempel om fartyg som behöver repareras på plats. Bevakningsuppgifterna är lika viktiga till sjöss som till land och överallt en verksamhet som Hemvärnet behärskar till fullo.
Övningsledaren Helmer Valhjalt bekräftar vad ryktet låtit säga, nämligen att man lyckades upptäcka utländska specialförband under den stora försvarsövningen Aurora 17 för två år sedan. Utländska förband som ingick i övningen ska tilläggas.
Ändå är det hela inte så märkligt, ty Hemvärnet utgörs av lokalrekryterade soldater med god lokalkännedom. Inte minst gäller det båtplutonerna, som utgörs av skärgårdsfolk. Och man behöver verkligen inte vara en "möpare" (militärt överintresserad person) för att trivas i sällskapet. En av soldaterna, Bertil, påpekar att han gjorde vapenfri värnplikt på tiden det begav sig. Sedan dess har han kommit på andra tankar och nu tycker han det är viktigt att kunna försvara Sverige också med vapen i hand.
Den inställningen går igen hos många, samtidigt som mer än en säger att "gröntjänsten" i land (på fastlandet eller öarna) inte är det bästa, utan att få köra båt. I vilka väder och omständigheter som helst, verkar det som.
Båtplutonerna har fyra egna, mindre båtar och hyr in ytterligare ett halvdussin civila arbetsbåtar med stor kapacitet. I skärgården hjälper man varandra, vissa med lämpliga båtar hyr ut dem åt Försvarsmakten, andra upplåter privat mark i form av öar som övningsområden. Många kommer in i Hemvärnet till sjöss via Sjövärnskåren och det är för övrigt inte nödvändigt att ha gjort traditionell värnplikt, som Bertil ovan var ett exempel på. Via GU-F, en kortare militär utbildning, går det att söka ändå.
Lite grand som Hemvärnets underrättelseförband är det emellertid inte så mycket "pang-pang" som gäller, mer att verka utan att synas. "Vi är mer som indianer", som Antoniusson säger.