Två veckor efter att Ryssland överföll Ukraina är det uppenbart att krigföringen går mycket sämre för Moskva än man inledningsvis hade anledning att frukta. Det är inte överord att kalla Ukrainas försvar för heroiskt, men det är också uppenbart att den ryska krigsmakten har begått och begår allvarliga misstag.
Även om den officiella ukrainska statistiken kanske ska tas med en nypa salt, är det tydligt att Ryssland lidit svåra förluster. Och även om Kreml inte tycks bry sig om hur många unga män som kommer hem i liksäckar, kan inte ens monstret i Moskva – diktatorn Vladimir Putin – bortse från omöjligheten att ersätta förstörda stridsfordon i närtid.
Alltså har man i stor utsträckning gått över till terrorkrigföring istället. För att knäcka den stridsviljan, då Putin förstår att Ukrainas president Volodomyr Zelenskyj är mer ömsint än han själv och faktiskt tar folkets väl och ve på riktigt. Varje död ukrainare är en tragedi, inte bara en siffra i statistiken.
Därför bombas bostadsområden eller som i går ett BB i det belägrade Mariupol. Ett stort antal kvinnor med barn och personer ur personalen skadades, men som genom ett mirakel förefaller inga ha dödats i just det anfallet.
Sådant är alltid kriget, heter det ofta i riksmedierna, det är alltid civila som drabbas värst. Fast – som ledarsidans krönikör Jakob Styrenius konstaterar i NT 10/3 – stämmer det inte. Moderna krig handlar, eller borde handla om, precisionsbombning. Det är inte svårt att undvika angrepp på sjukhus eller skolor. När dessa angrepp ändå sker handlar det om medveten terrorkrigföring.
Kanske borde vi inte bli förvånade. Som allierad till Syriens diktator Bashar al-Assad gav Putin klartecken att bomba civila såväl som militära mål och likadant var det tidigare i Tjetjenien. Då var det inte många som krävde sanktioner eller internationell isolering, så monstret i Moskva inbillade sig att det skulle gå lika bra i Ukraina.
Där misstog han sig. Fast tyvärr bara delvis. För även om vi förfasas och aldrig lär förlåta honom, finns det uppenbarligen ännu röda linjer vi inte vill eller vågar överträda. Frågan om att hjälpa Ukraina med stridsflyg dras i långbänk och Washington fortsätter säga nej till flygförbudszoner. Naturligtvis bör väst agera försiktigt, fast man måste också fråga oss vad detta får för moraliska effekter. Aldrig mer, sade vi efter andra världskriget – liksom efter det jugoslaviska upplösningskriget. Har vi verkligen lärt oss något?