Tänk tanken att Vasamuseet rivs för att ersättas med höghus. Fartyget sågas upp i småbitar. Eller att större delen av Visby ringmur rivs eftersom det behövs ett nytt bostadsområde. Eller för den delen att hällristningarna på Himmelstalund skattar åt förgängelse som fyllnadsmassor eftersom Ostlänken ska dras just där.
Allt det ovanstående låter som dumheter. Ändå håller något liknande på att hända just nu, om än inte i Sverige. I Turkiet håller staten på att bygga ett nytt stort vattenkraftverk och har därför dämt upp Tigris. Kraftverksdammen innebär att den antika staden Hasankeyf dränks.
Antik och antik förresten. Hasankeyf är både äldre och yngre än så. Där har människor levt i 12.000 år, där lever människor än. Eller levde, för alla har nu fått lämna området medan vatten fylls på. Senast till våren kommer allting att vara dränkt.
Allt detta har skett utanför svenska mediers och politikers intresse, även om undantag finns. Hasankeyfs sorgliga öde uppmärksammades nyligen på SvD-kultur av Anders Q Björkman. Tidigare har bland andra författaren Kurdo Baksi förtvivlat försökt väcka regeringens uppmärksamhet.
Men Hasankeyf har aldrig varit ett viktigt namn i den svenska kulturdebatten. Detta trots att vi ju har viss erfarenhet på området kulturräddning. När den nya Assuandammen i Egypten byggdes på 60-talet räddades fornminnet Abu Simbel genom helt enkelt flyttas, delvis tack vare svensk expertis.
Vattenkraft har sina förtjänster, men Assuandammen har inte bara varit till nytta. Dammen har skapat allvarliga miljöproblem ända ut i Medelhavet, då Nilens mångtusenåriga flöde med näringsrikt slam stoppats.
Måhända riskerar det att gå lika illa i Turkiet. Förutom utomordentligt allvarliga effekter för lokal flora och fauna, kommer förstås Tigris vidare flöde genom Irak att påverkas. Ett exempel så gott som något på hur vatten på olika sätt riskerar att skapa konflikter i framtiden.
Nilen och Tigris är ju två av de platser där de första mänskliga civilisationerna såg dagens ljus. I Hasankeyf har nästan hur många som helst varit representerade, alltsedan det gamla Mesopotamien. Romare, urkristna och den arabiska guldåldern har satt sina spår och de arkeologiska fyndmöjligheterna är enorma. Nu går alltså allt förlorat.
Det har förekommit internationella protester, även om svenska medier knappast uppmärksammat desamma. Turkiet har också fått allt svårare att få internationella lån och istället tvingats direktfinansiera bygget med egna pengar. Till sist har allt blivit en fråga om prestige av sämsta märke. Erdogan och hans regering vägrar godta några invändningar – kraftverket med dess damm ska inte bara byggas, utan dessutom helt enligt ursprungsplanerna. Det har annars framförts olika alternativ, med mindre påverkan på natur och kultur.
Det har också framförts förslag som skulle rädda många av de över 500 byggnader och andra artefakter som läggs under vatten. Nu har bara ett mindre antal undkommit förödelsen genom att förflyttas.
Men gör verkligen aldrig så högljudda protester någon nytta, när man har att göra med en sådan enkelspårig herre som Recep Tayyip Erdogan? Kanske ändå! Många bäckar små kan så småningom växa till en flod, kanske av Tigris storlek rentav. Kanske går det rentav ännu att rädda något mer. Om viljan finns.