Stephen Doughty har all anledning att vara nöjd med Labours framgångar.
Stephen Doughty – en av ministrarna i Labours så kallade skuggministär – är ett glatt energiknippe från Cardiff, som lätt försenad i valrörelsen stormar in i mötesrummet för att träffa oss, några ledarskribenter från borgerliga svenska tidningar. Nära till skratt och med optimistvredet uppskruvat på max berättar han om partiets valrörelse och förhoppningarna inför nästa val, det till brittiska parlamentet.
För det var ju egentligen ett parlamentsval vi skulle besökt, som skulle utlysts samtidigt med lokalvalen. Fast så bestämde sig premiärminister Rishi Shunak att av någon anledning vänta med de förra ytterligare några månader. Som att förlänga plågan, som någon uttryckte det.
Alla räknar nämligen med att konservativa Tories förlorar parlamentsvalet. Frågan är snarare med hur mycket och om det går som i de ovan nämnda lokalvalen väntar en brakförlust. I England och Wales får nästan 400 partimedlemmar lämna sina fullmäktigeförsamlingar. I praktiken halverades Tories och blir totalt sett till och med något mindre än Liberaldemokraterna – som gjorde ett mycket bra val.
Ännu bättre gick det förstås för Labour, som vann 232 nya mandat. Även den måttligt matematiskt intresserade kan emellertid notera skillnaden mellan Tories storförlust och Labours jämförelsevis mycket mindre vinst. Många övergav alltså Tories. Men valde inte alltid att rösta Labour för den sakens skull.
Många gick alltså istället till Liberaldemokraterna. Eller till De gröna – som också gjorde ett bra val – eller lokala småpartier. Eller rentav till uppstickaren The Reform Party till höger om Tories. På samma sätt förlorade Labour förmodligen en del väljare till The Workers Party till vänster om Labour. Ingen av de senares framgångar var emellertid av sensationell natur. Däremot stannade förmodligen många gamla Torie-väljare hemma på sofflocket.
Det görs inte precis reklam för lokalvalen ens i centrala London.
Lokalvalen brukar i och för sig locka få väljare och i sig ofta vara ganska avslagna affärer. Jag överraskas av den praktiskt taget totala avsaknaden av valaffischer i London, vilket jag sedermera får förklarat delvis beror på hårda (och obegripliga) regler. Fast nu var förstås den sittande borgmästaren Sadiq Khan från Labour ohotad i vilket fall som helst.
En annan populär tidigare borgmästare i London, fast då från Tories, var ju Boris Johnson, men på valdagen fick han problem att rösta eftersom han glömt de rätta id-handlingarna (i enlighet med det regelverk han själv infört). Som premiärminister var han väl ärligt talat inte någon större succé. Inte företrädaren Theresa May eller efterträdaren Liz Truss heller. Kalabaliken av mer eller mindre (o)lustiga personer på posten är förstås en förklaring till att Tories nu håller på att falla ihop som ett korthus. Trots att den nuvarande premiärministern Rishi Shunak är hur stram som helst.
Får Rishi Sunak lämna 10 Downing Street för gott?
Istället talar nu det mesta för att Labour-ledaren Keir Starmer får hans jobb efter nästa parlamentsval. Inte för att han någonsin varit spektakulär, utan pålitligt grå. Utan andra jämförelser lite grand som Stefan Löfven.
Då kan nog Stephen Doughty hoppas på en riktig statsrådspost. För att genomföra den politik som främst tycks gå ut på en återhållsam finanspolitik, fortsatt stöd till Ukraina, upprustat försvar och till och med mer kärnkraft. En del påminner om Tony Blair om New Labour under hans tid vid makten. Fast då var ekonomin mycket bättre och Storbritannien fortfarande en del av EU. Och när det kommer till välfärdsreformer av mer traditionell vänsterkaraktär blir Labour-företrädare genast försiktigare. De vet att pengarna saknas.