I riksdagsvalet 1928 (det så kallade kossackvalet) fick Moderaterna – då under namnet Högern – 29,4 procent. En stor seger och ett fantastiskt resultat som skulle stå sig ända till 2010. Men i de två påföljande valen förlorade partiet allt vad som vunnits -28 och mer därtill. Högern backade först till 23,1 och därefter 17,6 procent.
Kan det hända igen?
2010 fick Moderaterna 30,1 procent och i valet för tre år sedan 23,3. Det är ännu ett och ett halvt år till riksdagsvalet, men Moderaterna tycks redan repetera ett nytt nederlag – åtminstone om man ska tro de färskaste opinionsundersökningarna. 19,8 procent i Sifo och 18,5 hos Demoskop.
Det senare resultatet innebär en genomklappning med nästan 6 procentenheter och ska kanske just därför tas med en nypa salt. Stora upp- respektive nedgångar brukar vara uttryck för tillfälligheter. Det går emellertid inte att missta sig på färdriktningen. Efter att först ha stabiliserats på ungefär valresultatet 2014, ja till och med notera mindre framgångar, har Moderaterna drabbats av kräftgång.
Det är inte heller svårt att koppla de nu aktuella resultaten med Anna Kinberg Batras överraskande utspel, där hon dels sade sig vara beredd att störta regeringen med Sverigedemokraternas hjälp, dels var beredd att ”samtala” med SD. Åtminstone det senare har renderat en mängd spekulationer och dessutom inte mött någon förståelse hos de andra Allianspartierna (medan Kristdemokraterna fortsatt är berett att fälla ministären Löfven med Sverigedemokraternas stöd).
Skarpast i den inomborgerliga kritiken mot Kinberg Batra har Annie Lööf varit. Det tycks ge god utdelning. Centerpartiet ökar i båda de ovan nämnda opinionsmätningarna, i båda fallen kan Centern notera resultat gott och väl över 10 procent. Det var faktiskt ganska länge sedan sist.
Samtidigt räcker inte partiets framgångar för att förklara Moderaternas fall. Samtliga borgerliga partier tycks kunna profitera på missnöje med Moderaterna, fast detsamma gäller faktiskt SD. Därför väger det fortsatt jämnt mellan de traditionella blocken, varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet kan notera några egentliga framgångar.
Centerpartiet har medvind, men Lööf har ännu inte lyckats förklara hur hon på en och samma gång ska kunna avsätta Stefan Löfven och samtidigt fortsätta ignorera Sverigedemokraternas faktiska närvaro i riksdagen. Den frågan lär dyka upp allt oftare ju närmare valet vi kommer.
Frågan är samtidigt om Kinberg Batra får uppleva något ”eget” riksdagsval över huvud taget. Hon har inte precis rosat marknaden och det är en i sammanhanget lämplig fras eftersom Moderaterna inte för inte ibland påminner om ett bolag. En aldrig så traditionalistisk vd som inte levererar får silkessnöret, medan också okonventionella företrädare som Fredrik Reinfeldt kan påräkna förnyat förtroende så länge aktiekursen stiger.
Kinberg Batras problem är emellertid att hon är varken eller – varken riktigt gammal eller riktigt ny moderat. Hon tvingas balansera på slak lina och gör det egentligen ganska bra, men det saknas något. Kalla det politisk karisma, handlag med Fru Fortuna eller offensivanda. Den moderata oppositionspolitiken har varit tam och partiet anmärkningsvärt frånvarande i allt från försvarsdebatten till poliskrisen och integrationsfrågorna. Med ett halvt undantag för försvarsfrågorna (som förmodligen kostat många röster i SD-riktning) har Moderaterna visserligen goda svar. Men de hörs inte.
Naturligtvis kläms partiet också mellan Sverigedemokraterna och Centern, där väljarförluster i den senare riktningen dock är minde allvarliga eftersom de samma trots allt stannar inom Alliansen.
Lööf ska emellertid inte underskattas! Vi minns ju alla ”Leijonkungen” Leijonborgs härjningar i valet 2002. Och vad som hände sedan...