Samtidigt som Sveriges flagga hissades i Bryssel, hissades Nato-flaggan på garnisonen i Linköping.
Jag vill minnas att det var Bulgariens utrikesminister som grät när landet blev Nato-medlem för tjugo år sedan. Jag ska inte svära på det, jag kan ha tagit miste på någon punkt, men händelsen hade hur som helst inte varit förvånande. För demokrater i Bulgarien och många länder i det gamla östblocket var såväl Nato- som EU-medlemskapen önskedrömmar så till synes orealistiska att det var en saga när de till sist blev verklighet.
Jag kunde inte se huruvida vår egen utrikesminister Tobias Billström (M) hade något glansigt i ögonen under ceremonin i Bryssel, när Sveriges flagga hissades tillsammans med de andra Nato-länderna. Fast lite rörd var han nog. För Billström, liksom för många av oss, har Nato-medlemskapet varit en gammal dröm som nu förverkligas.
De gamla öststaterna var kommunistdiktaturer, satelliter som kretsade kring Sovjetunionen. Därför kan aldrig heller ett Nato-medlemskap få samma tyngd för oss. Fast inträdet innebär ändå en definitiv uppgörelse med neutralitetspolitiken.
För Sverige skulle ju vara "alliansfritt i fred, syftande till neutralitet" i krig. I praktiken hette det ofta att vi var neutrala. Och – underförstått i enlighet med dåtidens ideologiska (van-)föreställningar lite bättre än alla andra.
Att här och nu gå igenom exakt varför Sverige ursprungligen valde att stå utanför Nato skulle ta mer plats än vad denna ledarkrönika ger utrymme för. Beslutet var dock grundat mer i pragmatiska överväganden än ideologiska grundsatser. Vi får inte glömma att idén om ett skandinaviskt försvarsförbund prövades, men inte gick att verkställa – främst eftersom Norge och Sverige inte kunde komma överens om den fredstida relationen till det som skulle bli Nato. För Sveriges yppades framför allt risken för att Finland skulle tvingas in i det som istället skulle bli Warszawa-pakten. Inklusive sovjetiska baser på andra sidan Torne älv, Bottenviken och Bottenhavet.
Andra världskrigets mer eller mindre tyskvänliga neutralitetspolitik hade varit framgångsrik så tillvida att Sverige hade lyckats stå utanför kriget. Det är något man så här i efterhand bör vara försiktig att moralisera över, fast det gav ju inte heller precis anledning till nationell stolthet. Ändå tror jag det är här någonstans man finner grunden till den principiella neutraliteten. Låt vara en ideologisk överbyggnad på en säkerhetspolitisk grund av alliansfrihet i fred, syftande till sannolikt samarbete med Nato i händelse av krig.
Fast det senare fick ju aldrig uttryckas mer än i mycket slutna rum.
Istället blev neutraliteten under senare delen av kalla kriget något av ett självändamål, inte minst för den så kallade 68-vänstern. Det är den politiken vi gör upp med nu.
Uppgörelsen hade naturligtvis blivit mycket besvärligare utan det ryska storanfallet på Ukraina och Finlands medföljande Nato-ansökan. Man kan säga att precis som för 75 år sedan är det faktiskt Finlands öden som styr också våra egna.
För inte så länge fanns det ändå ett ganska kompakt Nato-motstånd, om man skulle tro opinionsundersökningarna. Samma motstånd smälte emellertid ihop nästan fullständigt, likt snö i vårvärmen, när vi som nation väl tog ställning för medlemskap. Detta tyder på att motståndet visserligen var brett, men också grunt och framför allt byggt på pragmatiska överväganden. Före det ryska storanfallet ansågs behovet av många som litet, det var helt enkelt inte någon riktigt viktig fråga.
När den plötsligen blev en viktig fråga var det folkliga motståndet mot Nato bortblåst. Och så blev också vi till sist medlemmar. "Bara" tjugo år efter Bulgarien.