Äntligen har Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj skäl att le.
Plötsligen händer det. Efter månader av tröstlöst skyttegravskrig längs fronterna i öster och söder – där Ryssland sakta men säkert avancerat – valde det ukrainska försvaret att göra någonting helt annorlunda.
Nämligen att inte bara försvara sig, utan anfalla fiendens eget territorium.
Efter bara några dagars anmärkningsvärt lätta strider har Ukraina lyckats rycka flera mil in på ryskt område, i Kurskregionen norr om ukrainska Charkiv. Om inte annat symboliskt viktigt eftersom ett av andra världskrigets viktigaste slag stod just i Kursk, men framför allt något som uppenbart tog den ryska generalstaben med fullständig överraskning.
Än mer anmärkningsvärt är att Ryssland ännu efter flera dagar inte lyckats gå till motanfall. Fast kanske ska man inte bli så överraskad.
Under kriget har den ryska krigsmakten ofta agerat senfärdigt när den ställts inför helt nya utmaningar. Det är en sak att föra ett i grunden statiskt skyttegravskrig, en helt annan att möta upp snabbrörliga förband på en ny front. I enlighet med gamla sovjetiska traditioner är den ryska krigsmakten toppstyrd och befäl på lägre nivå tar ogärna egna initiativ.
Sanningen är nog dessutom den att det saknas tyngre förband av bättre kvalitet i Kurskregionen – och förmodligen på många andra håll längs gränsen. Man har inte räknat med ukrainska anfall, fast framför allt saknas det förband i vilket fall som helst. Allting är förpassat till striderna längs fronten längre söderut i Ukraina. Trots de (långsamma) framgångar som den ryska krigsmakten kunnat notera de senaste månaderna, säger situationen mycket om hur pressat Ryssland är.
Om man så vill har Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj synat sin ryske kollega Vladimir Putins kort och funnit att han mest sitter med hackor på hand.
Kan då Zelenskyj hoppas på något mer än att bara förolämpa makthavarna i Kreml? Ja, de plötsliga framgångarna på slagfältet kan få stor betydelse – både militärt och politiskt.
Först och främst måste förstås den ryska krigsmakten omfördela sina styrkor och flytta hem förband till Kurskregionen och dess närhet. Givet hur trögrörlig denna krigsmakt är låter sig detta inte nödvändigtvis göras varken snabbt eller enkelt. Framför allt kommer det att påverka slagförmågan längs fronterna i Luhansk och Donetsk. Inte för att den pågående ryska sommaroffensiven egentligen imponerat, för något genombrott har man inte lyckats åstadkomma. Men man har ändå bundit stora ukrainska styrkor och långsamt lyckats nöta ned motståndet. Till skillnad från Zelenskyj bryr sig Putin inte heller om hur många människoliv han måste offra för att nå sina mål.
Nu kommer det ryska trycket att minska och i bästa fall kan man istället hoppas på en ukrainsk motoffensiv. Händelseutvecklingen ger också Ukraina möjlighet att i sin tur omfördela sina trupper, verkställa avlösning vid fronten och bygga upp försvaret mot framtida ryska offensivförsök.
Fast förr eller senare tvingas man förstås lämna ryskt territorium. Eller?
Det är inte givet att Ryssland lyckas ta tillbaka bokstavligen förlorad mark. Åtminstone lär det inte bli någon lätt affär. Visserligen kan man tänka sig att de ukrainska förbanden lämnar Kurskregionen nästan lika snabbt som man gick över gränsen, vilket inte heller behöver vara fel givet de lokala omständigheterna. Men man kan också tänka sig flera skäl till varför man istället försöker etablera en mer långvarig ockupation. Att trupper från minst tre brigader deltagit i framstötarna tyder också på att det inte bara handlar om ett propagandaanfall.
I den politiska horisonten hägrar ett stort pris. Hittills har nämligen Putin talat sig varm för en vapenvila, vilket skulle frysa förhållandena längs existerande frontavsnitt. Något som exempelvis också den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump tycks kunna tänka sig. I praktiken skulle den ryske diktatorn då få behålla allt han lyckats erövra.
Men om då ett aldrig så litet ryskt territorium befinner sig under ukrainsk kontroll faller hela denna strategi. Putin skulle aldrig gå med ett vapenstillestånd där Ukraina tillåts ockupera rysk jord. I förlängningen kan det påverka hur väst hanterar det fortsatta kriget, inte minst i den händelse Trump olyckligtvis skulle vinna det amerikanska presidentvalet.
Under alla omständigheter har den ukrainska försvarsmakten lyckats skapa ny dynamik i kriget. Inför såväl den egna befolkningen som omvärlden har man påvisat att slaget om Ukraina verkligen inte är förlorat.