Det var en gång. Drakenplanen på bilden tillhör en enda flottilj, F10 i Ängelholm. Flygvapnet under kalla kriget var mycket större än i dag.
1940 lade Sverige över 12 procent av BNP på Försvarsmakten. Som andel av statsbudgeten gick mer än hälften till försvaret. Låt oss komma ihåg detta när dagens, påstått historiska satsningar, uppmärksammas.
Hotet då var naturligtvis mycket större än i dag. 1940 föll både Danmark och Norge under den tyska stövelklacken, Finland klarade nätt och jämnt att värja sig mot den sovjetiska aggressionen. De enda som motsatte sig den enorma svenska upprustningen var de Moskva-trogna kommunisterna.
I dag är alltså hotet, trots allt, mycket mindre. Men givet detta blir också proportionerna rimliga. Den borgerliga trepartiregeringen har tillsammans med Sverigedemokraterna beslutat sig för att till 2030 höja försvarsutgifterna med 300 miljarder kronor, eller till 3,5 procent av BNP. Det är en stor satsning, fast i historiens ljus ändå inte anmärkningsvärd. Bara en rimlig anpassning till hotbilden.
Ulf Kristersson påpekar att upprustningen är den kraftigaste sedan det kalla kriget och det är förstås sant och riktigt. Fast även i detta ljus inte särskilt uppseendeväckande. Vad vi uppnår är i bästa fall en nivå jämförbar med situationen under den tidigare delen av kalla kriget. Vi får nämligen inte glömma bort att från 70-talet och framåt sjönk tilldelningen. När Berlinmuren föll var det allianslösa Sverige egentligen farligt underrustat, men vi räddades så att säga av gonggongen.
Alla dessa reflektioner till trots kommer vi inte ifrån att 300 miljarder verkligen är mycket pengar. Finansieringen kommer att genomföras genom lån, vilket både är rimligt och lite riskabelt. Även om kapitalet måste frigöras snabbt, kunde man också sökt delfinansiering genom nedskärda offentliga utgifter på andra områden och i värsta fall till och med skattehöjningar. Fast till detta fanns det knappast någon politisk enighet, eller om man så vill mod. Även långfristiga lån på goda villkor måste emellertid betalas tillbaka förr eller senare.
Mer än någon annan är detta Göran Perssons fel! För det var han som genomförde den största nedrustningen i mannaminne och efteråt till och med hade mage att skryta över det. Det är för detta Persson kommer att bli ihågkommen. Inte för att han ansågs vara en stark statsminister, eller ens för den nödvändiga saneringen av statsfinanserna på 90-talet. Utan för nedrustningen.
(Låt oss i sammanhanget inte heller glömma andra statsministrar under "den eviga fredens" era, ej heller en viss moderat som inbillade sig att försvaret var ett särintresse.)
Den nu aviserade upprustningen är både klok och nödvändig, förhoppningsvis blir det inte heller ännu en gång för lite för sent, vilket har varit fallet med de tidigare försiktigare upprustningsförsöken. Låt oss också hoppas att resursfördelningen sker någorlunda jämnt över den aviserade femårsperioden. Behoven är nämligen redan i närtid mycket omfattande.
Själva numerären behöver byggas ut, bland annat genom utökad värnplikt, men förhoppningsvis också genom fler yrkessoldater. Materielmässigt kräver denna organisatoriska utbyggnad i sin tur omfattande inköp – där det går att göra. Härvidlag påminner situationen faktiskt otrevligt mycket om just andra världskriget. Då när vi till exempel tvingades nödköpa dåliga stridsflygplan av Mussolini, eftersom det inte fanns andra att få.
I dag överträffas utbudet åter av efterfrågan, inte bara för olika vapensystem utan också ammunition. Därtill bör vårt beroende av amerikansk teknologi långsiktigt begränsas. Allt detta talar för att svenska staten bör direktfinansiera produktion av militärmateriel. Vi har inte tid att stå i kö.
I vissa fall tvingas vi i praktiken också bygga upp helt nya förmågor nära nog från noll. Bara behovet av drönare kan räknas i tusentals, men besvärligare kan det ändå bli att bygga upp luftskyddet för såväl militära som framför allt civila mål. Luftvärnet är helt otillräckligt för det moderna luftkriget med missiler och just drönare.
Vi får säkert anledning att återkomma till detaljerna, fast kan åtminstone glädja oss åt att regeringen uppenbarligen inser allvaret. I sammanhanget är det utmärkt att stödet till Ukraina utökas, att 25 miljarder avsätts för att köpa nytt materiel där det går "här och nu" och att vi också stärker förmågan att bekämpa olika hybridhot. Till exempel får Kustbevakningen 50 miljoner extra i närtid.
Allt detta är om inte annat en bra början.