Det bidde en tummetott. Eller så har vi tagit första steget på det sluttande planet. Efter regeringens presskonferens på tisdagen råder sannolikt delade uppfattningar om hur man egentligen ska tolka förslaget att se över ordningslagen.
Å ena sidan hade många fruktat – eller sett fram emot – något mer långtgående. Inte bara ett synnerligen vagt förslag om att, under vissa omständigheter, ge Polisen större möjligheter att inte bevilja demonstrationstillstånd.
Å andra sidan precis vad många fruktat. Ett första steg mot återinförda hädelselagar. Vi vet ju hur Polisen under en period praktiskt taget per automatik vägrade tillstånd att bränna upp Koranen (för det är ju den boken hela frågan kretsar kring). Är det dit ministären Kristersson vill komma, även om man undviker klarspråk? Och vad säger att det slutar där, att inte exempelvis förbud mot påstått islamfientlig konst – till exempel profeten Muhammed som rondellhund – följer?
Att det finns många som hoppas på mer påvisas av undersökning genomförd av stiftelsen Doku, som granskar islamism i Sverige. Av 31 tillfrågade moskéer uppgav 30 att det borde bli förbjudet att bränna Koranen. Dessutom ville de flesta se mycket hårda hädelselagar. Från lätt komiska svar ("Det som gör att människor mår dåligt ska förbjudas") följer allvarligare uppmaningar som "Ett förbud ska gälla mot kränkningar av alla religiösa heligheter" och dessutom förslag om att "Det måste finnas en lag om att man inte får skoja om och håna religioner".
I det senare fallet borde i konsekvensens namn exempelvis Monty Pythons Life of Brian förbjudas.
Det finns förmodligen enstaka företrädare för andra religioner som skulle ställa upp på delar av dylik lagstiftning. Kanske kan det också vara nyttigt för gamla vänsterradikaler – som älskat att håna traditionellt kristna – att nu få den egna blasfemin i retur från oväntat håll. Man kan misstänka att vissa vänsterpartister (men på andra sidan också kanske kristdemokrater) skruvar lite på sig i denna fråga.
Fast det finns förstås en viktig skillnad. Kristna kan vara liberala, konservativa eller rent av reaktionära, men de saknar i regel något våldskapital att tala om. Som statsvetaren Sten Widmalm konstaterar på SvD Debatt när "Linköpingsbandet Ghost får spela och genomföra sina svarta mässor inför tusentals hädande ungdomar" utan att de varken riskerar hat eller hot.
Givet svaren Doku fick i sin undersökning torde skillnaden i attityder vara betydande mellan å ena sidan de flesta muslimska församlingar och å andra exempelvis församlingar inom Svenska kyrkan. Synen på hädelse kan alltså vara en sociokulturell friktionspunkt, men allvarligare är förstås de internationella reaktionerna. Även om det egentligen inte finns skäl att bli alltför upphetsad när världens muslimska länder i form av den muslimska samarbetsorganisationen OIC fördömer Sverige (och Danmark). Det är otrevligt nog i sig, men sannolikt av relativt liten praktisk betydelse eftersom OIC nöjer sig med att uppmana sina medlemmar att på egen hand reagera diplomatiskt eller ekonomiskt som reaktion på koranbränningarna.
I själva verket handlar det delvis om utrikespolitiska charader av inrikespolitiska orsaker. Ett antal regimer vill visa sig handlingskraftiga inför inhemska opinioner, fast gärna till så lågt pris som möjligt.
På motsvarande sätt bör terrorhotet inte överdrivas, även om det är allvarligt nog som det är. Enligt terrorforskaren Hans Brun innebär nämligen inte situationen någon fundamental förändring sedan tidigare. I själva verket har terrorhotet befunnit sig på samma, ganska höga, nivå under många år.
En mer grundläggande fråga är istället huruvida vi bör anpassa vår lagstiftning av hänsyn om eller på grund av rädsla för muslimer. För det är i praktiken vad även en måttligt ändrad ordningslag kan innebära. För medan öppet återinförda hädelselagar (knappast aktuellt) är religionsneutrala, har blotta tanken på att ge Polisen ökade befogenheter att säga nej till demonstrationer att göra med reaktionerna. Hotet om allvarliga nationella och internationella återverkningar riskerar rent faktiskt att få samma funktion som en hädelselag – fast bara för muslimer. Sannolikheten för att någon till exempel nekas att bränna en bibel utanför en kyrka torde i praktiken vara minimal.
Vad vi därmed riskerar att göra är raka motsatsen till det önskvärda, nämligen att specifikt peka ut islam – och i förlängningen muslimer – som ett problem, ja rentav ett potentiellt hot. Det är, om man så vill, islamofobi i ordets egentliga betydelse.