Amerikanskt tillbakadragande utmaning för hela Europa

Tyskland måste rusta upp, för nationens egen skull men också för Europas bästa.
Tyskland måste rusta upp, för nationens egen skull men också för Europas bästa.

EU-länderna i allmänhet, och Tyskland i synnerhet, måste ta ett större ansvar för kontinentens framtida säkerhet.

Ledarkrönika 31 juli 2020 07:02
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Angela Merkel har på många sätt varit en framgångsrik tysk förbundskansler, dock inte alltid. Hennes försvarspolitik förtjänar till exempel kritik, även om en långsam upprustning inletts de allra sista åren. Fortfarande lägger emellertid Tyskland mindre än 1,4 procent av BNP på försvaret och det är osäkert när (eller ens om) man når upp till Natos rekommendation om försvarssatsningar på minst 2 procent.

Det är i ljuset av detta man bör förstå den under president Donald Trump tilltagande kritiken mot den tyska försvarspolitiken. I Washington uppfattar man, inte helt utan anledning, att Tyskland åker snålskjuts på amerikansk givmildhet.

Problemet är förstås att det bara är en delförklaring till Trumps beslut att dra ned de amerikanska styrkorna i Tyskland med 11.800 personer, eller en ungefärlig tredjedel av den totala truppstyrkan. Presidenten vill bestraffa Merkel, men agerar med sedvanlig politisk klumpighet och dessutom går det att ifrågasätta bevekelsegrunderna. I bästa fall kommer en del av trupperna att förflyttas till Baltikum eller Polen, men annars finns planer att flytta manskap till Belgien och Italien. De två senare staterna når för övrigt inte upp till 2-procentsmålet.

Och runt hälften kommer att få åka hem till USA. Det handlar alltså om en reell nedrustning med negativa strategiska effekter. Samtidigt som den ryska upprustningen fortgår med en fortsatt lika aggressiv rysk utrikespolitik, belönas Kreml indirekt genom att Förenta Staterna mot all given logik drar ned på sitt eget engagemang. Det sänder förstås ut helt fel signaler, riskerar att förstärka ovan nämnda aggressivitet och har kritiserats hårt i USA – bland yrkesmilitärer men också i alla politiska läger (inte minst bland republikaner).

Det är inte svårt att förstå om många europeer drömmer om en seger för Joe Biden i presidentvalet! Men vi får inte ägna oss åt önsketänkande. Dels är det visserligen sannolikt, men inte givet, att Biden verkligen vinner valet. Dels är det inte säkert att denne kommer att bedriva en fundamentalt annorlunda utrikespolitik än Trump.

Den amerikanska nyisolationismen började egentligen i liten skala redan under Bill Clinton och har sedan förstärkts under varje president. Även om vi lugnt kan räkna med en diplomatisk nytändning med Biden i Vita huset vore det naivt att tro honom om att vilja återförstärka Europa militärt mer än på marginalen. Han har hotet från Kina i väst att tänka på och dessutom har Förenta Staterna som bekant sin beskärda del av inrikespolitiska problem.

Därtill är det nog idé att vi alla funderar på varför USA nödvändigtvis måste försvara Europa till sista amerikan. Vi bör ta ett större ansvar för vår egen säkerhet, vilket också kommer att stärka vår utrikespolitiska tyngd i världen. Ingenstans är detta ansvarstagande viktigare än i Tyskland, så på åtminstone den punkten behöver Merkels efterträdare bryta ny mark.

Inte för att vi har någon anledning att sätta oss på höga hästar här i Sverige! Nog för att vår mer eller mindre misslyckade coronastrategi möter såväl förvåning som oro och kritik på kontinenten, men det är trots allt en övergående fråga som är lätt att överskatta. Betydligt allvarligare är det säkerhetspolitiska underskott den svenska nedrustningen skapat i Östersjöområdet. Vår rustningsnivå ligger ännu lägre än den tyska – trots att vi inte är med i Nato och alltså inte kan bygga vår trygghet på den gemensamma säkerheten.

Ämnen du kan följa