Utdelning av mediciner i Ukraina.
På tvåårsdagen av den ryska storinvasionen hölls åter fackeltåg i Norrköping med åtföljande samling i Centrumkyrkan, vilken enligt uppgift ska ha varit fullsatt. Jag var själv tyvärr förhindrad att delta denna gång, vilket jag verkligen beklagar. För det är lätt att både förtvivla och bagatellisera betydelsen av dylika manifestationer. När värdet i själva verket är det omvända.
Huruvida Rysslands diktator Vladimir Putin någonsin fick reda på att det över huvud taget anordnades fackeltåg i just Norrköping ska jag visserligen låta vara osagt. Än mindre huruvida han i så fall tog intryck. Fast tillsammans utgör alla dessa manifestationer i Sverige och andra länder en påminnelse om att vi håller regimen skyldigt för alla oförrätter som drabbat ukrainarna. Även i Kremls interncensurerade rapportering sipprar nyheterna igenom. I längden stör det också Putins nattsömn.
Framför allt ska vi inte inbilla oss att vad som händer i Norrköping går ukrainare förbi. Människor hör av sig till anhöriga i Ukraina och därifrån sprids nyheterna vidare. Om personer långt från Ukraina som faktiskt bryr sig om vad som händer. Och som vill hjälpa, där det går.
Dylikt är inte bara glädjande på ett personligt plan, utan också av enorm psykologisk betydelse. De ansträngningar som följer på kriget blir i vart fall lite lättare att bära om man känner att någon mer är beredd att dela bördan. Eller helt enkelt bara känner medkänsla.
Fältsjukvården får ofta bedrivas under mycket enkla förhållanden.
Sedan behövs det också högst materiell hjälp. Knappt hade de ryska stövlarna börjat trampa ukrainsk jord förrän de första spontant anordnade hjälpsändningarna var på väg ner genom Europa. Så har det fortgått, men numera domineras nyhetssändningarna av behovet av vapen- och framför allt ammunitionsförsändelser. Allt detta behövs förstås, men det ena utesluter inte det andra och det är lätt att glömma bort betydelsen av frivilliga hjälpinsatser.
Då handlar det förstås inte om kulor och krut! Fast ofta nästan om allting annat. Från små civila drönare till leksaker, från kläder till sjukvårdsmateriel och svenskt kaffe. Allting välkommet, inte minst nära fronten.
Givarviljan påstås ha minskat och så kan det nog vara. Det är i och för sig mänskligt och inget att skämmas över – så länge hjälpen inte sinar. Framför allt får vi inte förtvivla. Varken om krigets utgång i stort eller den "lilla" hjälpens betydelse.
Ett exempel på att kriget inte bara går Rysslands väg just nu, är ju hur Ukraina lyckats slå ut stora delar av den ryska Svarta havsflottan. Resterna har huvudsakligen flyttats till Novorossisjk, längre österut längs Svarta havskusten. Över huvud taget tvingas flottan agera mycket försiktigt nära ukrainska vatten, för att undvika ytterligare förluster. Något som i sin tur underlättat den ukrainska exporten av brödsäd sjövägen betydligt. Av stor betydelse för Ukraina, men också för många fattiga människor i de länder dit exporten till slut går.
De frivilliga hjälpsändningarna fyller samtidigt fortfarande sin funktion. Hjälpbehovet är stort och hjälpen måste tyvärr hela tiden fyllas på. Fast lika viktig är faktiskt den psykologiska funktionen. Åter är det frågan om att människor inte ska känna sig övergivna.
Det sägs ofta att ukrainarna för vårt försvarskrig. Fast vi slipper blöda. Det vi kan göra är att visa samma uthållighet som människorna i Ukraina. Håll grytan kokande, som det brukar heta.