När började kalla kriget? Lite oenighet råder fortfarande bland historikerna, fast den vanligaste åsikten är nog 1948. Närmare bestämt 25 februari, det vill säga i dag för 75 år sedan. Helt fullbordad var väl processen inte förrän året därpå, då DDR utropades. Dessutom kan man säga att kalla kriget smygstartade i samma stund som Hitler föll. En konflikt följde på en annan. Fast det var just händelserna 1948 som satte skräck i många.
När väl andra världskriget äntligen var historia rådde väl en försiktig efterkrigsoptimism. Ändå var det helt uppenbart att Stalin redan börjat fullfölja den uppdelning av Europa som han ansåg att segern mot Nazityskland gav honom rätt till. I väst var man naturligtvis av annan uppfattning, men Churchill hade länge insett vartåt det barkade och försökte också begränsa skadorna genom ett förslag om blandat inflytande i Centraleuropa. Det ville den i utrikespolitiska frågor mer idealistiske amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt inte veta av. Stalin tackade och tog emot.
I Roosevelts efterträdare Harry S Truman hade USA en mer Moskvaskeptisk president, men det var så dags. I Bulgarien och Rumänien orkestrerades snabba kommunistiska maktövertaganden, med stöd av sovjetiska bajonetter. Lite längre tid tog det i Polen och Ungern, men redan 1947 var processen i stort sett verkställd och satellitstaterna i det som skulle bli Warszawapakten på plats.
Återstod då Tjeckoslovakien, där det inte stod sovjetiska trupper – men samtidigt var det enda land där kommunisterna ägde en äkta folklig popularitet. Misstänksamheten mot väst var stor efter München-överenskommelsen tio år tidigare. Det var då Frankrike och Storbritannien hade kastat tjecker och slovaker till de nazistiska hundarna och låtit Hitler göra som han ville. Tjeckoslovakien var ju ändå "ett litet land långt borta, som vi inte vet något om", för att citera den dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamberlain.
I valet 1946 hade följaktligen kommunistpartiet fått 38 procent – och det utan att behöva ägna sig åt valfusk. Kommunisterna fick en ledande ställning i den koalitionsregering som följde och inledde raskt en övergång till socialism på många områden i samhället, med allt från tal om kollektivisering till hårdare produktionskrav (utan höjda arbetarlöner). Det blev förstås inte populärt och en allmän uppfattning var att kommunisterna nu skulle förlora stort i valet 1948.
En som inte var överraskad var däremot Stalin, misstänksam som han alltid var mot allt som luktade demokrati. Ett pålitligare sätt att garantera makten var en statskupp i "massornas" namn.
Trots avsaknad av sovjetiska stridsvagnar var förutsättningarna goda, för kommunisterna hade infiltrerat både polisen och försvarsmakten, man hade satt in personer på nyckelpositioner och organiserade så kallade arbetarmiliser. När koalitionsregeringen sprack och företrädare för andra partier än kommunisterna lämnade regeringen tvingades presidenten – den "borgerlige" Edvard Beneš – utse en helt kommunistdominerad regering, eftersom han fruktade inbördeskrigsliknande tillstånd och påföljande sovjetisk intervention. Därmed var den tjeckoslovakiska demokratins saga snart all. Kommunisterna utropade en folkrepublik, införde enpartistyre och började förfölja oppositionen med samma frenesi som i alla andra länder öster om järnridån.
Det som skrämde väst var framför allt att Pragkuppen trots allt var en inhemsk lösning, låt vara verkställd med påtryckningar från Moskva. Vad skulle inte kunna hända i andra länder – som Frankrike och Italien – där kommunisterna också var starka? Även Vänsterpartiet i Sverige (då under namnet SKP) hyllade Pragkuppen.
Det blev ett demokratiskt uppvaknande, inte helt annorlunda hur vi nu i vår tid nymornat tvingats konstatera kalla krigets återkomst genom Rysslands brutala storkrig mot Ukraina. Ett uppvaknande som isolerade kommunisterna i västdemokratierna och tvingade fram en fördämningspolitik gentemot de sovjetiska ambitionerna.
Fast för Tjeckoslovakien och de andra länderna i östblocket var det för sent. De var nu alla lydstater och i fallet med de baltiska nationerna också annekterade av Sovjetryssland. Jugoslavien överlevde som en något liberalare och gentemot Moskva självständig kommuniststat, medan Albanien blev ett alltmer isolerat och extremt stalinistiskt experiment. Gemensamt för alla länder – och inte minst då i det ryska fallet – var att kommunismen misslyckades överallt där den prövades.