Vi vet ju alla hur Karl-Bertil Jonssons julafton slutar: "'Det var en välsignad jul', sa Karl-Bertils ömma moder och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.”
Tage Danielssons beskrivning är förstås genial och särskilt tänkvärd denna coronajul, då vi kan fira hur glättigt som helst – fast ofta bara i vår ensamhet. Man saknar som bekant inte kon förrän båset är tomt och nu påminns vi kanske om vad som verkligen är viktigt och varför vi egentligen har firat jul i två tusen år.
Eller åtminstone nästan. I 1700 år. Eller så.
När jag bestämde mig för det här krönikeämnet hade jag av en tillfällighet sett att det var 320 som påven Julius I fastställde kyrkans officiella julfirande till 25 december, det vill säga juldagen. 1700 år sedan i år, fast så enkelt verkar det ändå inte riktigt vara.
För det tycks råda olika bud om det verkligen var just 320 som kyrkan en gång för all bestämde när vi skulle fira jul, i synnerhet som Julius I inte blev påve förrän sjutton år senare... I så fall kan inte heller 336 stämma, fast kanske 350, men inte 352 (för då var han redan död).
Med andra ord vet man inte.
Årtalet 336 kan emellertid stämma av andra skäl. Sex år tidigare hade kejsar Konstantin den Store flyttat romarrikets huvudstad till det nygrundade Konstantinopel och vad påven i Rom tänkte och tyckte var långt mindre intressant än patriarkens i Konstantinopel åsikter. I öst firades emellertid Jesu födelse framför allt i samband med Theofania under trettonhelgen. Det förefaller som ett separat julfirande inte blev praxis förrän i slutet på seklet.
Hur det än förhåll sig är det uppenbart att julfirandet inte tog riktigt fasta former förrän just under 300-talet, men också att jul uppenbarligen firades tidigare. Annars hade det ju inte funnits någon anledning att bestämma högtiden mer exakt (och jo, jag vet att jul är ett ord med forngermanskt ursprung, mer om det nedan).
För de första kristna var uppenbarligen Kristi födelse i sig inte riktigt viktigt, inte jämfört med påskfirandet, liksom hans lära och gärningar. Ändå bär berättelserna i bibeln sitt vittnesbörd om att frågan intresserade samtida och att många märkliga händelser knöts till födelsen. Men några exakt besked om när Jesu föddes får vi inte från bibeln. Som det förefaller firades också "jul" vid like olika tillfällen på året – fast inte nödvändigtvis över huvud taget.
Med utgångspunkt från just de bibliska berättelserna spekuleras det huruvida Jesus föddes på våren eller hösten – fast åtminstone inte mitt i vintern! Då hade det nämligen var rejält kallt också i Det heliga landet och det är osannolikt att de herdar som något skräckslagna upplystes av en änglakör om födelsen över huvud taget hade varit ute och vallat får, de hade istället varit stallade.
Må var hur det vill med den saken! Det passade hur som helst utmärkt att fira jul just i slutet på december eftersom så många andra religioner redan uppmärksammade tiden runt midvintersolståndet, ofta som solens återfödelse. Romarna hade sina saturnalier och som god jude måste Jesus dessutom ha firat chanukka. Det fanns alltså ett kristet behov av en egen religiös högtid och det första kända exemplet på julfirande vid, tja, jultid lär vara ett omnämnande av den fornkristne historikern Sextus Julius Africanus i början på 200-talet.
Men hur var det då med den fornnordiska julen? Jo, som av en tillfällighet har vi inga säkra belägg för något fornnordiskt, eller snarare forngermanskt, ursprung förrän på 300-talet, även om midvinterbloten säkert var etablerad sedan länge då. Fast kanske var julen inte så viktig som vi med dagens blandat nationalromantiska uppfattningar i bakhuvudet gärna inbillar oss. Enligt arkeologen Jonathan Lindström var de viktigaste högtiderna under verkligt urnordisk tid snarare vår- och framför allt höstblot.
Så hur man än vrider och vänder på det är nog julen först och främst en kristen högtid. Vilket Karl-Bertils ömma moder också visste.