Årets upplaga av Almedalsveckan har nyligen avslutats. Därefter brukar det politiska bruset ta en längre period av sommarvila. Särskilt märkbart i år, kanske, då arrangemanget tätt föregicks av valet till Europaparlamentet.
Debatterna inför valet i juni gav god synlighet för de olika partiernas respektive huvudkandidat. Av partiledarna såg vi desto mindre, mest hur de under sina valvakor beskrev just sitt partis valrörelse som en succé och de egna partiengagerade som unika i sitt hängivna kampanjande.
Naturligt förstås. I alla lag oavsett om det gäller idrott, kultur eller politik, sluter man leden i offentligheten för att visa på enig kamp för att nå gemensamma mål. Kanske låter det lite annorlunda bakom stängda dörrar.
Men helt centralt och gemensamt för alla dessa olika lag, är ett ledarskap som uppbär förtroende och som kan staka ut den visionära riktningen för laget, klubben eller partiet. Eller för den delen för hela folket, ifall man är landets ledare.
Inte konstigt därför att det är på skakiga ben Demokraterna i USA går vidare mot höstens presidentval. Joe Biden, partiets ledare tillika landets president, har under senare tid visat upp allvarliga tecken på bristande fysisk och intellektuell vitalitet. Det har i sin tur rest frågor kring hans förmåga att leda landet och vart det skulle bära hän framöver med honom vid rodret.
I Almedalen är exponeringen för partierna och deras ledare i det närmaste oöverträffad. De berömda talen i parken är sprungna ur ett kommunikationtaktiskt drag av Olof Palme från sena 60-talet. Då stod han på ett lastbilsflak och talade för dem som fanns där.
Nu följer riksmedia partiledarna överallt i Visbys gränder. Talen de alla ges utrymme att hålla direktsänds på TV och i radio och kan följas av hela svenska folket. Analys och kommentarer ges på plats och i studio av experter. Följaktligen finns en legitim förväntan på partiledarna att leverera linjetal som, ideologiskt grundat, stakar ut visioner och riktning för folkets och vårt samhälles framtid.
Därför känns det lite snopet att den socialdemokratiska partiledaren Magdalena Andersson lade störst fokus på en arbetsgrupps politiska förslag avseende integration. Förslag, inte ens skarp politik, ska tröskas genom partimaskinen först. Men vad målet är, utöver att svenska flaggor ska vaja överallt - det står skrivet i stjärnorna, eller kanske bland rosorna.
Moderatledaren Ulf Kristersson förväntas som regeringschef kunna axla statsmannarollen. I Almedalen låter han mer som en justitieminister när han i detalj beskriver hur många övervakningskameror som i brottsbekämpande syfte ska placeras ut runtom i landet. Ett mer matchande budskap, det om Sverige som ett land där alla människor lever i frihet och trygghet, får man själv tolka sig till. Ifall man kan det, vill säga.
SD-ledaren Jimmie Åkesson är åtminstone tydlig i sina och partiets visioner för vårt land. Det är ett Sverige som på många sätt vill exkludera stora grupper som redan bor här. Nya människor är inte självklart välkomna hit. Detta är inte en plats för vem som helst, utan mest bara för dem som köper SD:s världsbild.
Men lika lite som Joe Biden kan räknas ut, hur snurrig han än framstod i senaste debatten mot Donald Trump, kan SD:s visioner avfärdas som aparta utspel av en liten klubb för xenofober. Nej, med Tidöavtalet sitter de redan med i regeringens förarsäte. Och om övriga partier lämnar ”walk over”, kan SD:s visioner via Jimmie Åkesson bli vad som sätter agendan för Sverige framöver. Eller som de själva gärna uttrycker det – Vi leder! De andra följer! Kan det verkligen stämma?
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.