Under ett journalistmöte på Försvarshögskolan häromveckan diskuterades pågående allvarstid. Överstelöjtnant Joakim Paasikivi talade om Rysslands utmaning av den europeiska säkerhetsordningen. Han konstaterade att ”världen som den var före 24 februari 2022 kommer aldrig tillbaka”.
Däremot kan nationers självständighet komma tillbaka. Det påmindes vi om så sent som i onsdags. Då firade Finland sin självständighetsdag (Suomen itsenäisyyspäivä) och det är nu 106 år sedan man förklarade sig självständigt från Ryssland. Lite extra passande och hoppfullt i tider när Ukraina strider för sin frihet.
Med närheten till krig och ofrihet (och landsgräns mot Ryssland) förstår man att Finland ligger långt före Sverige. Vi har på många sätt varit förskonade från större krig och kriser, men tyvärr finns det inga garantier – vilket omvärldsläget påminner oss om i detta nu.
Men att träna upp hela landet och skapa beredskap för alla möjliga och omöjliga kriser tar tid och kostar pengar. Samtidigt som vi dagligen tampas med inre brottslighet och gängkriminalitet behöver vi kämpa med tuff handelspolitik, svag krona, skogsbränder och en coronaepidemi (som påminner om att sådant kan bryta ut igen). Allt detta måste vi bygga bättre krisberedskap för. Vi ska både kunna släcka bränder och vara uthålliga på lång sikt. Hur lyckas vi med det?
Tack vare det stundande Natointrädet och ett allmänt uppvaknande om försvarsbehovet stärks vårt militära försvar. Men vi får inte glömma de civila delarna. Den militära infrastrukturen är helt beroende av den civila. Därför är det lovvärt att den nya regeringen återinrättat en särskild minister för detta. Carl-Oskar Bohlin är den första ministern för civilt försvar i Sverige sedan 1940-talet. I början av november var han i Finland för att diskutera samarbetsmöjligheter i fråga om civil beredskap. Det är bra, vi behöver varandra och Sverige kan lära sig mycket av Finland.
Många tar sig för pannan när det kommer till den svenska nedrustningen. Men Fredrik Bynander, chef för Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan, är ändå försiktigt positiv. Förvisso blev nedrustningen alltför omfattande. Men det finns mycket i dagens och morgondagens hotbild kring hybridhot och digitala miljöer som man inte hade beredskap för förr i tiden. Och där behöver vi ändå börja på ny kula. Så i stället för att älta det som gjorts fel får vi dra lärdom och göra rätt framåt.
Och det finns skäl att vara hoppfull, för viljan finns. Sedan invasionen av Ukraina har den frivilliga försvarsviljan ökat och under skogsbränderna i Västmanland och Hälsingland ställde människor från hela landet upp och högg i. Men det behöver övas och förberedas mer.
Där är de frivilliga försvarsorganisationerna en tillgång. De får 110 miljoner kronor från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap för att fortsätta ta hand om den försvarsvilja som finns. Deras kurser är konkreta övningar i hur kommuner och länsstyrelser behöver arbeta under en krissituation.
I vårt digitala ”just in time”-samhälle är vi vana vid att få mat levererad direkt till dörren eller ha affärerna alldeles om hörnet. Vi måste tänka mer som Finland och förbereda oss bättre. Samtidigt ska vi fortsätta att stötta Ukraina så att även de kan få fira sin självständighet.
Ledarsidans krönikör Katarina O’Nils Franke är redaktionssekreterare i Axess och författare, aktuell med barnboken ”Taxen Max och det rimmade verket”.