Har ni hört talas om det nya begreppet ”underskottsmål”? Om inte så är det dags att lära sig det nu, för om en inte allt för avlägsen framtid kommer detta vara något som flera partier i riksdagen kommer att vilja ha. Ja, ni hörde rätt. De kommer att vilja att statens budget går med minus.
Det sitter just nu en parlamentarisk utredning som arbetar med frågan. Kommittén ska inte ta fram just ett underskottsmål men ser över det finanspolitiska ramverket där Sverige sedan 1990-talskrisen har haft ett överskottsmål. Vad kommittén kommer att landa i är i dagsläget inte känt, men det finns starka önskemål om att staten ska börja spendera mer.
Anledningen till att detta är att Sveriges statsfinanser är exemplariskt goda, där vår statsskuld i jämförelse med många andra länder är mycket låg. Inom EU brukar man använda sig av ”Maastrichtskulden” som jämförelsemått, eftersom den inkluderar hela den offentliga sektorn, och där har Sverige en skuld på 29,7 procent av BNP. Genomsnittet för EU länderna är 82,6 procent.
Det är det här ”låneutrymmet” som har gjort att folk har börjat tala om att vi kanske ska gå med underskott ett tag. Vi kan ta upp rejäla lån utan att äventyra ekonomin och vi skulle sannolikt även få en låg ränta eftersom långivarna ser oss som en lågriskkund.
Viktiga ändamål att investera i finns: järnvägar, vägar, försvarsmakten och kanske en storsatsning på att hjälpa Ukraina. Investeringarna skulle dessutom betala av sig själva i form av högre tillväxt i ekonomin.
Visst låter det lockande? Det tycker även jag, men vad är egentligen en investering? Det är när man frågar sig det som man blir betänksam. Är det en investering att satsa på högre löner för vårdpersonal? Är det en investering att satsa på ökade anslag till ungdomsidrotten? Är det investering att satsa på kultur? Det sista har redan torgförts som en investering just med hänvisning till att Sveriges statsskuld är så låg. Det gjordes av LO:s förre chefsekonom i en artikel i Dagens Nyheter (13/2).
I den politiska miljön där kampen om statens pengar är hård kommer allt att kallas för en investering i samma stund politikerna menar att det finns nya pengar att hämta.
Men hur är det då med det som vi traditionellt sett ändå brukar kalla för investeringar, såsom infrastruktur? Det är väl ändå sant att det finns en stor underhållsskuld när det gäller vägar och järnvägar?
Här var jag tvungen att kolla i statistiken hur Sverige ligger till. Det visade sig att vi redan har en hög investeringstakt om man jämför med andra länder. Enligt OECD avsätter vi omkring 4,5 procent av BNP per år i investeringar. Danmark avsätter omkring 3,5 och Tyskland omkring 2,5. Det vanliga är att ett land ligger mellan 3 och 4 procent av BNP.
Sverige snålar alltså inte med investeringar trots att vi har en låg statsskuld. Vi har inte, som det ibland sägs, tjyvhållit på pengar i onödan bara för att kunna hålla nere statsskulden.
Som jag ser det finns det alltså ingen anledning att överge det överskottsmål som Sverige har haft de senaste 30 åren och som har givit oss den stabila ställning som vi har idag. Överskottsmålet har nedjusterats ett antal gånger och är nu ytterst beskedligt. Idag är målet att överskottet ska vara en tredjedels procent under en konjunkturcykel.
Visst är det glädjande att veta att vi har så god ekonomi att vi kan låna utan problem, men det kan aldrig vara rimligt att ha som ”mål” att årligen gå med underskott, ständigt ligga på minus.
Det strider mot allt vi vet om den mänskliga naturen och om hur politiken fungerar. Alla tycker att det är roligare att spendera än att spara och vi politiker brukar dessutom vilja utfärda generösa vallöften. Vad hindrar oss att lova vad som helst när det plötsligt finns gratis pengar? Tar de slut, ja då är det bara att låna mer! Men det var så vi hamnade i 1990-talskrisen till att börja med. Låt oss inte göra om samma misstag.
Ledarsidans krönikör Stefan Olsson är fil dr i statskunskap och moderat riksdagsledamot.