Såväl stora naturvärden som äganderätten riskerar att gå förlorade om skogsägare som skapar höga naturvärden bestraffas ekonomiskt.
Rent juridiskt har frågan varit oklar sedan artskyddsförordningen trädde i kraft. Är det artskyddet eller äganderätten som väger tyngst? Och vem ska betala när skogsägaren inte får avverka sin skog?
Båda frågorna kan på sätt och vis sägas ha avgjorts i högsta instans det senaste året. En dom i HD förra året slog fast att en skogsägare hade rätt till ersättning från staten då denne inte fått avverka 20 hektar på grund av att tjäderspel förekom på området.
Med hänvisning till domen i HD, och att de ekonomiska konsekvenserna prövats där, meddelade Mark- och miljööverdomstolen i dagarna att man ändrar praxis och inte längre kommer ge dispens från artskyddsförordningen vid avverkningar.
Man kan hoppas att domarna bidrar till ökad tydlighet i frågan. Men konsekvenserna av domarna är inte glasklara. Bland annat för att de statliga myndigheterna Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen gått ut med en gemensam tolkning av domen i HD som trycker på att skogsägare i normalfallet fortfarande inte har rätt till ersättning. För att få ersättning av staten synes fortfarande krävas att skogsägaren stämmer staten.
Samtidigt har insatserna höjts i och med att dispenser för artskydd inte ser ut att vara möjliga längre. Det har således aldrig varit viktigare att skogsägarna processar om saken. Rättsprocesserna för att skydda skogsägares äganderätt kommer alltså behöva fortsätta, och lär också göra det, tills politiken sätter ned foten.
Mark- och miljööverdomstolen påpekar också att skogsägare behöver vända sig till olika myndigheter för att tillvarata sin rätt, men att det är en fråga för lagstiftaren att hantera.
Det finns anledningar till att de statliga myndigheterna är så pass drivande i att processa mot enskilda skogsägare. En sådan är det faktum att lagstiftaren beslutat om ett långtgående skydd för artrikedom, men inte tagit beslut om ersättning till skogsägare. En ytterligare anledning, får man förmoda, är att staten vid det här laget insett konsekvenserna av artskyddet. Beräkningar talar om kostnader om hundratals miljarder kronor. Det är svårt att tänka sig att det är politiskt möjligt att lägga sådana pengar på enskilda fågelarter och halvvanliga blommor.
Det finns därför egentligen bara två alternativ. Antingen tvingar man skogsägare att ta kostnaden eller så lättar man på regelverket kring artskyddet. Frågan är när lagstiftaren inser det.
Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.