Vår omvärld är bister med krig, våld, kyla och klimatkris. I sådana tider tarvas att samhället håller ihop. Behovet är så markant att regeringen i dagarna skickat ut en broschyr till alla hushåll med just det budskapet. Samt att alla ska, kan och behöver bidra. Det man poängterar är inte enbart formellt ansvar, utan kanske än mer vårt mellanmänskliga ansvar. Det som kittar ihop ett samhälle. Som gör det helt och robust, för att stå emot yttre eller inre påfrestningar.
Företagen ser månne en ljusning efter räntesänkningar, planande inflation och signaler om förbättrad orderingång. Men lågkonjunkturen är ännu inte över. Konsultmarknaden längst ut i linjen är tuff, neddragningar i näringslivet bidrar till att hålla arbetslösheten på en utmanande hög nivå och i kommuner och regioner arbetas med att mota budgetunderskott. Ändå står adventstiden för dörren, i år precis som alla tidigare år. Och handeln laddar. Trots den dystra utblicken och det allvar den förtjänar, eller kanske just därför, spår julhandeln slå nytt rekord i år!
För kanske känns det ännu viktigare att ge ett tecken på uppskattning till dem man bryr sig om, när omvärlden utanför känns skrämmande? Och i så fall, finns även möjligheten att sträcka ut denna värme även till dem som inte kan bidra till handelns rekord? Som inte har en given plats i de nätverk som bidrar till att kitta ihop samhället – vare sig det är familj och släkt, föreningsliv eller grannsamverkan i bostadskvarter. Kan julen bli en katalysator för att försöka omsluta även dessa grupper i samhällskroppen, om inte annat så för en stund?
Det finns organisationer som tror att det är möjligt, och som därför arbetar för ett samhälle där färre hamnar utanför. Östergötlands Stadsmission och Hela Människan Norrköping är två goda exempel. De manifesterar, om man så vill, redan det tankegods regeringen i sin broschyr uppmanar hela svenska folket att anamma vid händelse av krig eller kris. Bara att de gör det dagligen, år ut och år in. I jultider ännu mer intensivt, för de vet hur särskilt brännande utanförskap känns just kring högtider, när övriga samhället sluter sig i sina ”inre, varma rum”.
De tar emot gåvor som sedan behövande familjer får hämta ut som julklappar till sina barn. De skänker kvinnor på flykt undan våldsamma partners lite julefrid – dels genom att hålla trygga, skyddade boenden öppna för dem, dels genom att förse dem med julgåvor de annars inte kunnat ge sina barn. De samlar in skor för att skydda hemlösas fötter mot den värsta vinterkylan. Eller för den delen filtar, hygienartiklar och andra förnödenheter som sedan delas ut i samband med julfiranden i de öppna verksamheter dit de mest utslagna kommer.
De fyller helt enkelt en ovärderlig funktion i att hjälpa vårt samhälle att hålla samman! Men de behöver allas vår hjälp. Vi kan bistå med vår lilla klick av kitt! Tage Danielssons julhjälte Karl-Bertil Jonsson fick på egen hand, och på lite tjuvaktigt vis, slå ett slag för ett medmänskligare samhälle. Tack och lov behöver vi inte göra så – organisationerna finns och visar vägen. Så det räcker fint med att söka upp närmsta insamlingsplats och lämna in en gåva som blir en klapp till någon som behöver det mer än vi kanske anar.
Och lika ljuvt som Karl-Bertil drömmer om sin idol Robin Hood, lika varmt som en klapp på kinden kommer ditt hjärta att vara på julafton – när du i dina telningars tindrande ögon ser andra, för dig okända, medmänniskors julglädje för en stund glimta förbi.
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.