I skrivande stund är Sophia Jarl (M) kommunstyrelsens ordförande, men vem vet hur länge det håller i sig. I akt och mening att inte kränka någon i onödan är det lika bra att friskriva sig ordentligt. Plötsligt är en felaktig arbetsbeskrivning ett journalistiskt lågvattenmärke och början på ett drev.
Jarl kommunicerar numera bara med NT per elektronisk korrespondens. Inga samtal, inga filmklipp. Hon anser sig nämligen ha varit utsatt för ett drev från NT:s sida. Det har hon inte. Hon har däremot stått i centrum för en väldig dramatisk händelsekedja. Och det är nog så jobbigt.
Ärligt talat gör förstås medierna ingenting bättre för den som befinner sig i hetluften. Vilket Jarl har upplevt. Men medierna är till för alla, inte för den enskilda. För säkerhets skull – och med vetskap om hur medier har agerat till och från under historiens gång – har vi också de pressetiska reglerna att förhålla oss till. Det är bra för de behövs.
Men att en KSO som blivit offentligt ifrågasatt inifrån sin egen koalition – som dessutom kanske håller på att rasa inför öppen ridå – är något som lokaltidningen både vill, kan och bör skriva om råder det egentligen ingen fråga. Att journalister har sökt henne på hennes arbetsplats är inget konstigt. Inte heller att de dyker upp där hon har sagt att hon ska vara i sin politiska kapacitet. Politiker har ingen rätt att hela tiden välja vad de vill prata om. Annat än i möjligen diktaturer.
I vår liberala demokrati är mediers uppgift att granska makten, även när den inte uppskattar det. Framför allt då till och med.
Jarl har även kritiserat NT:s kommentarsfält, som hon menar tillåter hat att spridas. Ingen ska förneka att kommentarsfält rymmer en hel del destruktiv feedback, i stil med att person y är dum i huvudet och det värsta som har hänt kommunen/riket sedan digerdöden. Det är ju ingen som blir glad att läsa det om sig själv. Men offentliga makthavare måste nog tyvärr tåla det. Det är viktigt att makthavare kan kritiseras och det vore väldigt vanskligt att införa kvalitetsprövningar av sådana omdömen, annat än huruvida de är direkt kriminella. Även smaklös kritik har faktiskt en given plats i en demokrati.
Det finns även något annat som gör att Jarls kritik mot kommentarsfältet något platt. På hennes Facebookprofil går att läsa ett inlägg där Eva-Britt Sjöberg inte benämns vid namn men beskrivs i betänkligt förklenande ordalag. Det är givetvis inte Jarl som har skrivit det, det skulle hon rimligtvis aldrig göra. Men hon har varit taggad i inlägget – som därigenom kan läsas på hennes profil – i drygt tio dygn när detta skrivs. Ett märkligt agerande givet den höga svansföringen. Eller är det omöjligt att föreställa sig att även Sjöberg har mött en del milt uttryckt osköna kommentarer de senaste veckorna?
Detta med reflexmässig mediekritik framför klädsam och intelligent tystnad är nu inget som är begränsat till enbart Norrköping. Regeringens toppskikt skämde också ut sig nyligen. I förra veckan avslöjades att jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) har bananfobi.
Hennes partiledare Johan Pehrson tog till X och kallade rapporteringen befängd eftersom den reducerar Brandberg till en fobi. Ävenså finansminister Elisabeth Svantesson (M) tog till orda på samma plattform och kallade publiceringen ett riktigt lågvattenmärke. För att avrunda det hela uttalade sig till och med statsminister Ulf Kristersson och avslöjade att han blir störd när ett hårt arbetande statsråd nästan reduceras till en fobi.
Vilket okvalificerat nonsens. Det är som att de tävlar om vem som kan jönsa sig mest. Om en minister är dödligt rädd för bananer är det faktiskt en nyhet. Inte minst för att det är roligt. Och det är det. Det är fruktansvärt roligt. Därtill är det relevant eftersom det har påverkat hennes ämbetsutövning. Hennes medarbetare har åtskilliga gånger, hur ofta är förvisso oklart, krävt bananfria miljöer för ministerns medverkan. Relevant och vansinnigt underhållande – en självklar publicering och ett givet diskussionsämne.
Det betyder inte att Brandberg måste gilla det. Det krävs inte alls för att det ska vara en grundad publicering. Inte ens lite grann. Inte heller gör det någon skillnad att detta faktiskt är en reell fobi och något som också bör tas på allvar.
Att påstå att Brandberg genom publiceringarna skulle reduceras till att bara vara sin fobi är också genomlöjligt. Varför skulle det vara så? Bara för att medier fokuserar på en lustig del av hennes person som hon inte tidigare har talat offentligt om? På vilket sätt skulle det förta hennes omfattande meriter och kvalifikationer? Har det omintetgjort hennes åklagargärning? Bedrifterna som minister? Om något är det Pehrson, Svantesson och Kristersson som reducerar sig själva genom sina uttalanden.
Högern måste skaffa sig en ryggrad och sluta hävda att pressen drevar än hit än dit.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.