Det gick inte att undgå att se chocken hos SD:s partiaktiva när de fick hantera det faktum att de backade i ett val efter 20 års framgångar. Det var förnekelse, förvirring och förhandling som chockreaktioner inför öppen ridå. Och det hela avslutades stringent med att partiledaren från scenen skyllde misslyckandet på alla andra.
Förvirringen och valresultatet som sådant synes ha en gemensam orsak.
SD och dess anhängare fick under många år utstå mycket man inte ska behöva utstå i en representativ demokrati med ett öppet och hederligt samtalsklimat. Kanske så länge att det ingår i partiets självbild att vara utsatt och alltid ha rätt även när man blir hårt kritiserat.
Numera är det inte nämnvärt synd om partiet. De får utrymme i media. Deras profilfrågor debatteras flitigt. Andra partier har gjort stora delar av SD:s politik till sin egen. Och de har de senaste åren ingått i regeringsunderlaget.
Offerretoriken lever dock kvar. Kanske för att de lärt sig att den är effektiv. Kanske för att den blivit en del av partiets identitet.
I det första valet där SD har fått reell makt över svensk politik behåller de inte bara offerretoriken. De drar upp den till max.
När Kalla faktas program om trollkontona sänts ångade partiledaren på i sin offerroll som aldrig för. Det var synd om SD som fallit offer för media och det vänsterliberala klegget.
Men när ett parti som fått rätt och fått makt fortfarande gnäller och tycker synd om sig själv ger det ett ganska ynkligt och förvirrat intryck.
Det är sannolikt ett viktigt skäl till att många av SD:s gamla väljare stannade hemma. Eller röstade på något annat parti.
Av alla tänkbara anledningar till SD:s tillbakagång så är det ändå denna skillnad som är mest fundamental. SD är en del av makten och etablissemanget för första gången i ett val.
Det är sannolikt en faktor som skrämmer SD. Om SD också själva ser det här sambandet ställs de inför ett tufft val. Ska de dra slutsatsen att de behöver kasta av sig offerkoftan och börja agera som de makthavare de är. Och ta ansvar som ett vuxet parti.
Eller ska de dra slutsatsen att inflytandet kostar för mycket, eller helt enkelt inte är i linje med partiets identitet? Och därför avbryta Tidö-samarbetet med någon konstruerad anledning i god tid innan valet om två år.
I båda vägvalen riskerar de att förlora stöd i opinionen. Hur partiet bearbetar chocken och vad de landar i för slags nyorientering kommer ha stor påverkan på hur svensk politik utvecklas de närmaste åren.
Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.