Vårdkrisen tätnar och pengarna tar slut. 18 av 20 regioner väntas i år gå med underskott på hälso- och sjukvårdsområdet. Tyvärr tenderar de akuta problemen att ta uppmärksamhet från de långsiktiga orsakerna.
I ett längre perspektiv har vårdens finansieringsproblemen främst tre orsaker. En åldrande befolkning, en efterbliven produktivitetsutveckling i den offentliga vården samt att det offentliga åtagandet på området växt under lång tid. I takt med att välståndet ökat har också våra förväntningar på vad sjukvården ska lösa ständigt höjts.
En del av debatten om vårdkrisen borde således handla om gränserna för den offentligfinansierade vården. Många röster hörs för att öka anslagen inom olika områden, men få kräver kostnadsminskningar. Politiskt är det också otacksamt att driva frågan, vilket leder till en ensidig debatt där det utlovas satsningar men sällan besparingar. När oppositionen kräver minskade kostnader svarar de styrande: ”berätta vilken vård vi ska dra ned på”. Därefter brukar diskussionen självdö. Det är inte hållbart i längden.
Ett svar på frågan om vad den offentliga vården inte ska betala för är uteblivna vårdbesök. Dessa kostar vården stora pengar och tar resurser från de patienter som står i kö. Förra året uteblev cirka 60.000 patienter från bokade besök i Region Östergötland. Avgiften på 200 kronor är kraftigt subventionerad i förhållande till resurserna som försvinner. Det är rimligt att argumentera för att skattebetalarna solidariskt ska betala för vården när någon blir sjuk. Men det är orimligt att hävda att kollektivet solidariskt ska betala för de som inte orkar avboka sitt besök i tid. När Moderaterna i Region Kalmar nyligen ville höja avgiften för uteblivna besök satte det S-ledda styret stopp för det. Istället höjde de skatten.
Ett ytterligare svar på frågan är bekvämlighetsvård. På SvD debatt (29/11) beskriver läkaren Oskar Hagströmer systemfel i vården som gör att oroliga, otåliga eller rentav bekväma personer med harmlösa åkommor prioriteras. En otålig person som inte vill vänta två timmar på ett recept, som egentligen inte brådskar, ger merkostnader för den offentligt finansierade vården.
Tar vi inte diskussionen om den skattefinansierade vårdens gränser så och kommer det ofrånkomligt att leda till blinda prioriteringar i praktiken. Då betalar skattekollektivet för att slarvpellar ska kunna fortsätta slarva. Och för att bekväma personer kan fortsätta vara bekväma. Istället för att se till att sjuka får bra vård i god tid.