Det är inte orimligt att vara emot en fortsatt utbyggnad av vindkraften. Den nuvarande regeringen gav också huvudsakligen sken av att vara åtminstone mer emot än för innan den blev vald.
Och detta på goda grunder. Vindkraften är redan kraftigt utbyggd och det skedde länge utan att folk hade särskilt mycket att sätta emot. Många har tvingats lära sig vad det innebär att bo granne med ett vindkraftverk. Och det är förhållandevis få som är intresserade att sätta sig i samma sits.
Skälet till att ingen vill bo granne med ett vindkraftverk är att det förstör livskvaliteten. De förstör utsikten, de lyser och de låter. Väldigt få lär vara villiga att göra sig av med sin snurrfria tillvaro för en minimal ekonomisk ersättning. Något regeringen tänker införa. Både för privatpersoner och kommuner.
För kommunerna handlar det om att fördela intäkterna av fastighetsskatten för vindkraften – som ska höjas från 0,2 procent till 0,5 för att energislagen ska behandlas lika. Att på detta vis försöka köpa myndighetsbeslut är en någorlunda otäck väg att börja vandra längs. Därtill lär det inte ha någon påtaglig effekt. När kommuner är stenhårt mot nya etableringar är det politiska avvägningar snarare än ekonomiska som ligger bakom.
Några promille av verkets intäkter ska också fördelas på det närboende lokalsamhället. En ersättning som dessutom föreslås begränsas till två av verken, snarare än alla. Det är en alldeles för klen ersättning för att göra någon alls mer positiv till en närliggande vindkraftspark.
Ersättningen verkar vara satt för att inte skada lönsamheten för mycket, vilket den höjda fastighetsskatten redan gör. Regeringen varken äter kakan eller har den kvar. Vindkraftspolitiken förefaller helt sakna kaka. Det känns främst som att de fyra partierna inte kan enas om en politik att föra. Lite för, lite emot – och så slår man på stora trumman och säger att all energi behövs.
Före valet verkade Tidöpartierna förstå varför exempelvis invånarna i Valdemarsvik inte vill bo granne med en vindkraftspark. Den förståelsen verkar nu som bortblåst. Så även från energiföretagen. I fallet med parken i Valdemarsvik har företaget bantat förslaget från 16 snurror om 270 meter till 14. Jaha, och vem ska bry sig om det? Vad gör det för skillnad?
Måtte det snart kunna börja byggas ny kärnkraft så att vi slipper detta.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.