Den som är allergisk mot jämförelser mellan 30-talet och nutid gör därför bäst i att sluta läsa nu.
Senger börjar med att peka på det faktum att kritiken mot Nazistpartiet var tämligen lågmäld i väst ända fram tills krigsutbrottet 1939. Efter första världskrigets fasor var det få ledare som orkade ta in att Hitler faktiskt ville ha krig, varför det var enklare att ge efter för hans krav och mot bättre vetande tro på hans tomma löften. De röster som opponerade sig riskerade att bli utfrusna. Att Winston Churchill var politiskt isolerad under flera år på grund av sin envetna kritik mot Hitler glöms ofta bort.
Under tiden underblåste nazisterna subversiva grupper, verksamheter och propaganda i USA, Storbritannien, Frankrike och flera andra länder i syfte att försvaga och förlöjliga de som framställde Hitler som ett hot.
En annan orsak till att kritiken mot Tyskland tonades ner var att många industriföretag i väst efter maktövertagandet 1933 lånat ut stora summor till nazisterna. Ett krig skulle omintetgöra chansen att få tillbaka de pengar man investerat. Det skapade ett perverst incitament att dämpa kritiken mot Hitler ju mer uppenbara hans sanna motiv blev. Hitler förstod det här bättre än någon annan.
Senger menar inte att lägga skulden på näringslivet för att andra världskriget bröt ut. Men att väst bidrog till att Tyskland kunde rusta upp och agerade precis så kontraproduktivt som Hitler önskade åren innan 1939 bör erkännas.
Det är detta misstag, hävdar Senger, som västvärlden håller på att upprepa i sina relationer med Kommunistkina. I utbyte mot billiga varor har vi försatt oss i en farlig beroendeställning. Med pengarna som flödat in har Kinas kommunistiska parti (KKP) kunnat köpa politiker, lansera propagandasatsningar och sponsra utländska universitet.
Exemplen är flera på hur kinaexperter som uttalat sig kritiskt om Xi inte med självklarhet kunnat räkna med sina fakulteters stöd. Risken för självcensur inom akademin måste tas på allvar. Vi ser också hur legitim kritik mot KKP gång på gång spelas ned av inte minst tyska industrijättar.
Man behöver inte ta till sig allt det Senger skriver. Det är uppenbart att handeln med Kina har gjort oss rikare. Historien är inte heller dömd att upprepa sig. Men just för att Sengers resonemang skaver finns det desto större anledning att lyssna.
Inte minst gäller detta för de av oss som faktiskt tror på fred, frihandel och frihet.
Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen