Av allt att döma anses det just nu väldigt fult att vara ett stödparti. Eller som man säger numera: att vara en del av regeringsunderlaget utan att för den sakens skull vara en del av regeringen.
Poängen med att vara ett stödparti är att man får igenom så mycket av sin politik som man lyckas förhandla sig till och slipper dessutom våndan och ansvaret som följer av att sitta i regeringen. Nackdelen är förstås att man inte sitter i regeringen vilket för med sig en del prestige och andra påverkansmöjligheter som man annars saknar.
Sverigedemokraterna är det nuvarande stödpartiet. Partiet har fått igenom mycket sakpolitik i Tidösamarbetet och har dessutom fördelen att få stå utanför den innersta cirkeln och kan kritisera allt regeringen gör som partiet inte håller med om. Ändå förefaller partiet lida av kraftiga interna slitningar.
Utöver att EU-valet mil uttryckt var lite av en besvikelse och att partiet fått upprätta ett eget belastningsregister efter Jimmie Åkessons bröllop finns det ett missnöje med vad som åstadkommits genom Tidösamarbetet. Åkesson vädrade nyligen själv sin frustration över detta. Man är överens om så mycket god politik och ändå försvinner idéer i ett svart hål – utredningsbyråkratin. Tja, det är ju så Sverige styrs.
På partiets kommun- och regiondagar den gångna helgen vädjade Åkesson öppet om att partikamraterna ska ha tålamod. Det görs mycket men det tar tid innan vi ser resultaten. Det är värt att fundera hur partiet skulle reagera om man faktiskt satt i regeringen och var tvungen att ta solidariskt ansvar för politiken och inte kunna klaga på allt. Vilket är det krav Åkesson nu har ställt. SD ska fälla alla regeringsförslag det inte är en del av.
Detsamma gäller Vänsterpartiet. Efter att bara ha synts i antisemitiska sammanhang i ett halvårs tid har förtroendet för Nooshi Dadgostar sjunkit med nästan en tredjedel hos väljarna. Så även hon går ut och kräver ministerposter för sina mandat framöver. Det vore onekligen underhållande att se en V-politiker stå och försvara en rödgrön regerings centerreformer. För det är en del av regerandets pris.
Att ställa ett ultimatum ett och ett halvt år före ett val är en sak. Det är ett enkelt sätt att få lite uppmärksamhet, spänna musklerna för partivännerna och se självsäker ut. Men det är något helt annat att efterleva det när verkligheten knackar på dörren.
Stödpartiernas tid lär inte vara över.