Det larmas idag om en akut situation för strömmingen i Östersjön, rekorddåliga strömmingsfångster för kustfisket och svarta-börs-priser på surströmming.

Det är lätt att få uppfattningen att strömmingen är akut hotad. Men så är inte fallet. Mängden fisk bedöms inte vara lägre än vanligt. Och risken för att beståndet når en kritisk nivå så att den inte kan återhämta sig bedöms av forskningen som låg – på några enstaka procent. 

Men industrifisket har gjort att de stora strömmingarna har minskat tydligt i antal. Det gör att reproduktionen kan bli lidande och hotar att stadigt minska beståndet om inte fiskekvoterna ändras. EU:s fiskekvoter har som mål att främja maximal långsiktigt uttag av fisk. Kvoterna sätts alltså så högt det går utan att bestånden av fisk hotas eller sakta urholkas. Därför bör man ta saken på allvar när kommissionen på dessa grunder föreslog att helt sätta det industriella fisket av strömming på paus.

Det gjorde dock inte EU:s fiskeministrar, som beslutade att tillåta fortsatt strömmingsfiske i stor skala. Den kristdemokratiska landsbygdsministern, som var delaktig i beslutet, och Tidöpartierna argumenterar för att nollade kvoter även skulle drabba det kustnära småskaliga fisket och ”då blir det ingen fisk för mänsklig konsumtion”.

Men argumentationen håller inte. De 20 största båtarna i Östersjön tar upp 95 procent av strömmingen. Och över 90 procent av strömmingen som trålas upp blir djurfoder. Om regeringen vill skydda den inlagda sillen, surströmmingen och den stekta strömmingen borde de försöka begränsa industritrålningen, se till att de svenska kvoterna går till kustnära fisket för mänsklig konsumtion och dessutom utnyttja möjligheterna att reglera det kustnära fisket nationellt utanför EU:s fiskekvoter.

Industrifisket har minskat antalet stora strömmingar, vilket gjort att det småskaliga kustfisket som fiskar matfisk har blivit rejält lidande. För att skydda det kustnära fisket av matfisk behöver kvoterna till industrifisket minskas under lång tid.

Frågan handlar därför inte bara om strömmingens långsiktiga överlevnad. Det handlar om att välja mellan industrifiske för att producera djurfoder, och ett småskaligare, mer lokalt och kustnära fiske som kan ge inkomster till traktens näringsidkare, färsk fisk till stadens restauranger och mataffärer, samt tillräckligt med sill/strömming att äta vid våra högtider.

Strömmingen är inte akut hotad, men det är faktiskt våra svenska traditioner att äta dem.
 

Jakob Styrenius är politisk redaktör på Västerviks-Tidningen.