Att hat och hot inte har någon plats i ett demokratiskt samtal är en självklarhet. Dessvärre vittnar många förtroendevalda och anställda inom offentlig sektor att de utstått för såväl det ena som det andra. Hela 26 procent av politikerna (Politikernas trygghetsundersökning, Brå) och 23 procent av offentliga tjänstemän rapporterar att de utsatts för hat, hot eller våld.
Våld eller hot kan ju vara relativt enkelt att definiera, men var går gränsen mellan vad som bara är ett uttryck för irritation och vad som är hat – och när faller det över i otillåten påverkan?
Representanter för Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) argumenterar i dagarna för att göra obehagliga mejl och sms olagliga (Expressen 27/6). Det är lovvärt att vilja skydda sina medarbetare, men det är en smal linje att balansera på för att inte stå i strid med den grundläggande rättigheten att i en demokrati kunna yttra sin mening. Att straffbelägga handlingar som inte är straffbara är inte rätt väg att gå.
År 1976 reformerades ämbetsansvaret. Tjänstemannaansvaret avskaffades och med det föll straffansvaret för tjänstefel. Det straffbara området inskränktes till tre brottstyper – oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikten. Samtidigt togs kriminaliseringen av missfirmelse mot tjänsteman bort. Behovet ansågs vara tillgodosett genom det allmänna förbudet mot förolämpning.
När nu diskussionerna runt att återinföra straff för missfirmelse mot tjänsteman uppväckts, vore det på sin plats att även återinföra den andra delen som togs bort i ämbetsansvarsreformen, nämligen tjänstemannaansvaret och därmed straffen för tjänstefel.
Det offentliga behövs som skyddsnät för invånarna, men har samtidigt en oerhörd makt. Domstolsbeslut och myndighetsutövning handlar ju i mångt och mycket om verkliga människors verkliga liv. Det är därför rimligt att högre tjänstemän som missbrukar sin ställning eller försummar sina åtaganden kan ställas till ansvar för tjänstefel. Även de särskilda ämbetsstraffen avsättning och suspension borde återinföras.
Tjänstemannaansvaret borgar för ett system som kan komma tillrätta med haverier på myndigheter, korruption, eller tjänstemän som följer sin egna agenda. Samtidigt som förbud mot missfirmelse mot tjänsteman ska motverka otillåten påverkan av dessa tjänstemän. Dessa två går hand i hand för att komma tillrätta med ett system som tillåtits utvecklas i fel riktning. Ett återinfört ämbetsansvar leder till ett bättre fungerande myndighetsväsende som stärker tilliten till det offentliga och minskar slöseriet med skattemedel.
Att tjänstemannaansvaret nämns i såväl Tidöavtalet som i Ulf Kristerssons regeringsförklaring är en bra början, men nu är det dags för regeringen att göra slag i saken och se till att det inte stannar vid fina ord. Nu är det dags för handling för att befria Sveriges myndigheter från aktivism och korruption.
Pia Clerté är ledarskribent på Svenska Nyhetsbyrån.