Socialdemokraterna gör sitt bästa för att inte låtsas som om partiet inte har något att göra med de senaste åtta årens regeringsinnehav och vill för allt i världen tala så lite om sakpolitik framåt som möjligt. Statsminister Magdalena Andersson har ett högt förtroende bland många väljare vilket förstås hjälper, men detsamma kan inte sägas om de flesta ministrar. Det är ingen slump att det praktiskt taget bara är Andersson och finansminister Mikael Damberg som porträtteras utåt.
Resten av regeringsunderlaget gör inte mycket för övertyga väljarna heller. Andersson försökte nyligen ge sken av att L är ett faktiskt alternativ till V i hennes regeringsbildning. Så desperat är hon att slippa förknippas med V som politiskt ändå står S rätt nära i många frågor. Att det inte finns någon reell chans till en sådan regeringsbildning bekommer inte Andersson. För Socialdemokraterna går makten alltid först.
Detta är förstås inget nytt men det bör även oroa väljare på såväl vänster- som högerkanten. För det finns ett parti i det blågula blocket som skulle kunna tänkas byta sida, men det är inte Liberalerna utan Sverigedemokraterna.
SD:s ledning är förvisso någorlunda borgerligt orienterad. Men det går inte att säga om partiet i bred bemärkelse. Ekonomiskt har SD därtill förmodligen minst lika mycket gemensamt med S som med de borgerliga. SD är i någon mening en modern spegelbild av S och partierna har många beröringspunkter såväl politiskt som kulturellt. Partiet hymlar heller inte med att det viktigaste är få så stort genomslag för sin politik som möjligt.
Socialdemokraterna har visserligen baserat sitt maktinnehav under två mandatperioder på ett motstånd mot SD snarare än en gemensam politisk agenda med partierna som stöttat regeringen. Men det bärande för partiet har alltid varit maktinnehavet och en enorm vilja att kompromissa med vad som helst för att behålla den. Kappvändningar ligger i partiets själ vilket nyligen kunde ses i Natofrågan. Rörelsen anpassar sig efter direktiven.
Det kan inte heller finnas någon tvekan om att det är lättare att ha att göra med enbart SD än att först försöka jämka ihop C, MP och V och därefter hålla ihop dem i fyra år. S kommer förstås att fortsätta vara emot SD ända tills de plötsligt har egen majoritet i riksdagen tillsammans. Då kan vad som helst hända.
Detta kan vara värt att fundera på och det för väljare i båda läger.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.