Platsen spelar roll. Det är därför det svenska valsystemet ser ut som det gör. I riksdagen finns en östgötabänk, vigd för östgötar. Partiernas nomineringskommittéer blir gråhåriga i sina försök att få geografisk spridning bland namnen på valsedlarna. Stor möda läggs på att hela Sverige ska vara representerat i riksdagen.
Det görs på goda grunder. Det finns olika förutsättningar runt om i landet. Behoven och problemen ser annorlunda ut.
Under senare år har det dock talats allt mer om att landet glider isär. Bilden som har målats upp är att vissa platser har hamnat utanför det mediala och politiska strålkastarljuset. Om något är det här en varningsklocka för att kopplingen mellan de folkvalda riksdagsledamöterna och folket på sina håll har försvagats.
En som förutspådde den här utvecklingen redan på 1940-talet var Martin Skoglund i Doverstorp – legendarisk riksdagsman åren 1928–1960 för Högerpartiet, dagens Moderaterna.
Av vissa har Martin Skoglund, eller Doverstorparn som han kort och gott kallades, beskrivits som den siste riktige bondepolitikern. Han var fast förankrad i den östgötska myllan och trakten runt Risinge.
Hela tre gånger tackade Doverstorparn nej till att bli partiledare. I stället ägnade han den tid han hade över till gården och det lokala. Han var vice ordförande i Finspångs köpingsfullmäktige, från att det bildades 1942 ända fram till 1966. I landstinget var han ledamot mellan 1931–1959.
Efter kriget såg Martin Skoglund med olust på hur riksdagsarbetet i Stockholm tog allt mer tid. Det blev aldrig riktigt en återgång till hur det varit innan. Det var också vid den här tiden som Doverstorparn kom att fälla ett av sina mest kända citat. Han varnade för att arbetet i riksdagen drog ut så länge att landsbygdens riksdagsmän riskerar att glömma hur en ko luktar.
Skoglunds oro för att ledande politiker allt mer distanseras från praktiska verksamheter och hembygden lär också ha slagit in. Den gamla tidens bondepolitiker och förtroendemän är borta. En av de sista av sitt slag lär ha varit Centerledaren Thorbjörn Fälldin.
Utmärkande för bondepolitikerna var den starka kopplingen till hembygden. Doverstorparn frågade sig hur riksdagens beslut skulle slå mot Finspång. Fälldin å sin sida sägs ha värderat lagförslag genom att be tjänstemän förklara hur förändringarna skulle slå mot olika personer i hans Ramvik, i Ångermanland.
Det finns ett bondepolitisk arv att återupptäcka. Och för den som vill ta vägen till Doverstorp rekommenderas boken ”Partiledare, nej tack!” (Carlssons 2010), skriven av NT:s mångårige chefredaktör Gunnar Henrikson.
Edvard Hollertz är politisk redaktör på Svenska Nyhetsbyrån.