De viktigaste slutsatserna handlar om att fullfölja det som varit det svenska ordförandeskapets tema för att utveckla EU och om att nu se till att Sverige spelar en aktiv och pådrivande roll i unionens utveckling, som en central aktör och inte som en betraktare vid sidan om.
Det finns all anledning att göra detta eftersom det svenska ordförandeskapet både var framgångsrikt och anses ha varit ett viktigt steg framåt när det gäller europeisk politik för Ukraina, för tillväxt och konkurrens samt för att göra klimatpolitiska paroller till politisk verklighet.
Det var inte alla som ville att det svenska ordförandeskapet skulle gå bra. På ett uppseendeväckande sätt försökte svenska socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister i Bryssel underminera det redan från början, genom att beskriva Sverige som ett fascistiskt land med en regering som var helt i händerna på ett EU-fientligt parti. Det har aldrig tidigare hänt att oppositionen i Sverige sökt motverka regeringen inför ett ordförandeskap.
Faktum är att den svenska regeringen består av de tre partier som under längst tid agerat för Sverige i Europa och ett starkt EU är det dessa partier som tydligast och starkast slår vakt om den liberala demokratins rättsstat. Och dessa partier har under tidigare ordförandeskap när Socialdemokraterna med sina stödpartier haft ansvaret inte försökt underminera utan att bidra. Den skillnaden i ansvarstagande för Sverige och för Europapolitiken är avgörande och den kom också att visa sig under ordförandeskapet.
Ordförandeskapen får ofta en felaktig beskrivning och tillskrivs större betydelse än vad de har.
För det första handlar det bara om sex månader i en miljö där lagstiftningsprocessen normalt rör sig om ett eller två år. För det andra är man just ordförande, inte för EU utan för ministerrådet som tillsammans med Europaparlamentet är de två lagstiftande instanserna, och har ansvar för att i ministerrådet jämka samman medlemsstaternas synpunkter. Det minskar utrymmet för att driva egna frågor. För det tredje är ministerrådet en lagstiftande instans, inte den som lämnar förslag till lagstiftning. Det gör kommissionen som ju liksom parlamentet verkar över en femårsperiod.
Inom ramen för dessa begränsningar lyckades den svenska regeringen likväl med det man skulle och mer därtill. Det gällde att man efter flera års förhandlande nu förmådde sy samman medlemsstaternas syn på migrationspolitiken till en gemensam hållning som nu blir grund för lagstiftning tillsammans med Europaparlamentet. Det var inte många som trodde att detta skulle vara möjligt och vänsterns företrädare hade i sin svartmålning av den svenska regeringen hävdat att Sverige skulle underminera möjligheterna till en gemensam politik. Mer hjälpsam gentemot Sverige eller i sakfrågan var man inte. Det blev istället ett stort steg framåt.
Det gäller också klimatpolitiken där den svenska regeringen lyckades samla medlemsstaterna och tillsammans med Europaparlamentet lägga fast en grund för klimatpolitiken som är den mest långtgående och progressiva när det gäller att lägga fast en politik som innehåller de steg som krävs för att nå målen. Den här framgången är så avgörande, också för svensk klimatpolitik att den svenska vänstern från S till dess många olika stödgrupperingar vägrar erkänna den och gratulera till en svensk framgång.
Nu måste regeringen som aktiv och pådrivande medlemsstat agera för den agenda man presenterade som ordförandeland. Sverige måste vara pådrivande när det gäller klimatomställningen. Europa måste bli ledande att öppna upp för den moderna tidens investeringar, fossilfria energikällor och att det är utveckling som ger möjlighet att motverka klimatuppvärmningen, inte ekonomiskt stillastående.
Vi måste vara det land som kontinuerligt lyfter fram konkurrenskraften och innovationsförmågan med de krav det ställer på bra villkor för investeringar och företagande. Det är bara så vi kan leda i klimatomställningen och det är bara så vi kan bidra till att Europa får den geopolitiska kraft vi behöver.
Och vi måste dag för dag klargöra att Europas stöd till Ukraina handlar om Europas framtid och vår gemensamma säkerhet. Ett Ryssland som vinner segrar kommer förbli en hotfull nation som ser demokratier som fiender som ska bekämpas. När vi säger att vi står bakom Ukraina ska vi komma ihåg att det innebär att Ukraina står framför oss.
Med ordförandeskapet inleddes det som kan bli en ny och aktiv tid för Sverige i EU. Det jobbet har bara börjat. Om de rödgröna är med eller inte blir en viktig test.
Gunnar Hökmark är ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker.