Sverige måste dra lärdomar från kriget i Ukraina

Vi måste nu omedelbart åtgärda de brister som under lång tid urholkat och försvagat försvaret. Det handlar om alltifrån soldaters utrustning och ökade mängder ammunition till omsättning och förnyelse av vapensystem, skriver Gunnar Hökmark.
Vi måste nu omedelbart åtgärda de brister som under lång tid urholkat och försvagat försvaret. Det handlar om alltifrån soldaters utrustning och ökade mängder ammunition till omsättning och förnyelse av vapensystem, skriver Gunnar Hökmark.

Svensk försvarspolitik har under de senaste tjugo åren varit baserad på en säkerhetspolitisk illusion om att allianslöshet ger mer säkerhet än vad medlemskap i världens mäktigaste försvarsallians skulle ge.

Krönika 6 mars 2023 06:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är skälet till att Sverige först tio över tolv – när ett stort konventionellt krig i Europa redan brutit ut - ansökte om medlemskap och förklaringen till vi fortfarande står utanför i beroende till andras välvilja och godtycke. 

Den svenska nedrustningen nådde sin lägsta nivå 2018 – fyra år efter den första ryska invasionen av Ukraina och tio år efter Rysslands krig mot Georgien - med försvarsanslag som bara var en procent  av BNP istället för dagens mål om två procent. Det är därför vi har ett svagt försvar i en tid då vårt försvar borde stå starkt. 

Det måste vara risken för krig som definierar ett lands försvarspolitik. Inte förhoppningarna om fred. Det får heller inte vara omöjliga skattningar av sannolikheten för krig som avgör försvarets storlek och utseende, utan omfattningen av de hot som ett krig innebär. 

Kriget i Ukraina är ytterst ett krig som handlar om Europas säkerhet och är en konsekvens av de krav som Ryssland ställde gentemot hela Europa på en egen rysk intressesfär, där även Sverige och Finland skulle ingå. Den verkligheten måste nu forma svensk säkerhets- och försvarspolitik. 

För det första, låt inte processen med en försvarsberedningen vara en lång korridor av samtal om hotbilder, säkerhetspolitiskt läge och möjliga konsekvenser av detta innan nödvändiga försvarspolitiska beslut fattas. 

Systemet med ändlösa försvarsberedningar har i svensk försvarspolitik upphöjts till närmast en kult där jakten på ”en gemensam skrivning” om säkerhetsläget blivit viktigare än den säkerhetspolitiska verkligheten, som inte låter sig anpassas till gemensamma skrivningar i svenska utredningar. Självfallet har bred enighet ett stort värde, men det är ingen ersättning för klarsyn och realism. Att hålla i den taktpinnen är en sittande regerings första och viktigaste ansvar. 

För det andra, vi måste nu omedelbart åtgärda de brister som under lång tid urholkat och försvagat försvaret. Det handlar om alltifrån soldaters utrustning och ökade mängder ammunition till omsättning och förnyelse av vapensystem. Det svenska flygvapnets piloter måste få anställningsformer som matchar deras uppdrag, inte arbetsmarknadens allmänna krav på pensionsålder. 

För det tredje, vi måste dra lärdom från kriget i Ukraina. Omvandla de nya markförsvarsregementena – som byggde på den gamla tanken om att vi alliansfri nation efter en tids krig skulle få hjälp av andra - till luftvärnsförband som kan skydda städer, infrastruktur och människor samtidigt som en motståndare därmed inte får luftherravälde. 

För det fjärde, vi måste prioritera det som är vårt skalförsvar och som gör att ingen kan använda sig av svenskt territorium för att föra krig mot eller hota någon annan. 

Vi måste ta konsekvenserna av att vi lever i en ständig gråzonskrigföring där förmågan att skydda infrastruktur, må det vara på Östersjöns botten, våra hamnar eller vår elproduktion, ständigt är avgörande för vårt samhälles motståndskraft. Det ställer krav på väsentligt ökad förmåga i luften, på och under havet men också vad gäller förmåga och kraft att snabbt slå en angripare på svenskt territorium. 

För det femte, vi måste utveckla den moderna teknologins förmågor. Sverige kan och bör vara ett ledande land när det gäller drönare, sensorer, cyberförsvar och cyberkrigföring. 

För de sjätte, vi bör säkra en fortsatt stark försvarsindustri. Det vore en allvarlig nedrustning av kunskap, förmåga, forskning och avancerad teknisk förmåga att låta den svenska försvarsindustrin gå i graven. Det svenska försvaret lider i dag av en kapitalförstöring som drabbar vår försvarsförmåga. Vi bör undvika motsvarande kapitalförstöring av vår försvarsindustri. 

För det sjunde, vi måste nu utveckla det svenska försvaret och svensk försvarsplanering så att det bidrar till hela det nordeuropeiska områdets säkerhet. 

Och vi måste börja nu. Inte än en gång tio över tolv. 

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och bland annat tidigare Europaparlamentariker. Han var som ledamot i 2004 års försvarsberedning den ende som hade en avvikande mening om risken för väpnade angrepp mot Sverige och riskerna med Rysslands utveckling. 


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa