Sverige har nog inte hämtat sig sedan 1990-talet. Då sköljde en rasistisk våg över riket och den blågula fanan var plötsligt inte längre riktigt rumsren. Det dröjde inte länge innan den skulle tas tillbaka från rasisterna. Kvar finns ett land med ett kluvet förhållande till nationella symboler.
Kanske är det så man bör tolka debatten om studenter som firar med andra flaggor än den svenska. Den är inte ny utan har harvat på i ett antal år och givetvis blossade den upp i år. Sverigedemokraternas Mattias Karlsson skrev ett inlägg på Facebook där han förklarade att han blev provocerad av att se huvudstaden full av invandrarstudenter som åker runt med utländska fanor.
"Det är inte Iraks, Palestinas eller Somalias skattebetalare som varje månad i över ett decennium avstått från en del av sin lön för att ge dessa ungdomar en kvalitativ och kostnadsfri grundskole- och gymnasiumutbildning - det är det svenska skattebetalare som har gjort," skrev Karlsson. Andra har följt efter.
Studentfirandet är naturligtvis inte befriat från kollektivistiska inslag, tvärtom. Att ta studenten är delvis en övergångsrit där barnet träder in i vuxenvärlden. Det är ett samhällets erkännande av ungdomens nyvunna plats i vuxenvärlden. Begreppet övergångsritual myntades 1905 av den nederländsk-tysk-franske etnografen Arnold van Gennep. Han drog upp tre huvudsakliga faser för övergångsriten och studentfirandet överensstämmer väl med dessa. Denna betydelse ska inte underskattas.
Likafullt är det närmast bedårande blåögt att tänka sig att utspringande studenter i extas viftar med den svenska flaggan i en hyllning till skattebetalarkollektivet. Den kollektiva ritualen till trots är själva firandet ytterst individuellt – det är en hyllning av den enskilda studentens bedrift och storhet.
Vi firar med flaggan för att den är högtidlig och betyder något för oss. Den är trots allt något särskilt för de allra flesta svenskar. Den är en outplånlig del av sommaridyllen, drömmen om det röda torpet med vita knutar, en flaggstång och en huggkubbe. Man kan nästan känna smaken av en jordgubbstårta bara man tänker på det.
Är det därmed något märkligt att någon som har sitt ursprung i ett annat land vill fira med den flaggan? Nej. Det är alldeles uppenbart en viktig del av deras identitet. Och det är dem som firas. Ska vi försöka få det till ett hån mot svenska skattebetalare kan vi inte ha många riktiga problem.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.