Rysslands krig mot Ukraina dundrar på, i motsats till vad många trodde från början. Framförallt den ryska regimen själv, som grovt missbedömde den motståndskraft och stridsmoral som Ukraina visade upp från första stund, liksom stödet det ukrainska folket och president Zelenskyj fram till idag uppbringat från EU- och NATO-länderna.
EU missbedömde i sin tur Rysslands ekonomiska förmåga. Trots 13 sanktionspaket i syfte att knäcka ekonomin och röka ut regimen har man hittills gått bet. Försvagad håller de ändå stånd genom att skala bort annat. I nuläget går närmare 40 procent av ryska statsbudgeten till försvar och säkerhet, ca 1250 mdkr som hade kunnat användas bättre. Parallellt lägger EU:s stater och NATO-länderna, däribland Sverige, alltmer pengar på att rusta upp sina försvar. Inte konstigt, vi har en aggressiv granne i öst, därtill ledd av en galning. Men finns det ingen annan väg?
Lech Walesa, Polens första demokratiskt valda president, ledde polska fackföreningen Solidaritet och 80-talets folkprotester – en av gnistorna som tände den demokratiska glöden hos vanligt folk bakom järnridån. Och som utgjorde början till slutet på hela Sovjetunionen. Nyligen intervjuad av Ekot lyfte han fram andra vägar än enbart de militära för att nå målet om fred, säkerhet och demokratisk utveckling i Ryssland. Han är något riktigt viktigt på spåren, fredspristagaren, även om historien kanske redan borde lärt oss detta. Kapprustning kommer inte att leda till långsiktig fred. Insatserna höjs bara för att våga agera militärt, eftersom den andra sidan hela tiden skaffar fler och värre vapen. Det behövs något mer!
Terrorbalansen mellan USA och Sovjet under ”kalla kriget” är ett bevis. När det existentiella hotet om kärnvapenkrig stod på sin spets i Kubakrisen 1962, kunde länderna till sist enas om att dra tillbaka sina respektive kärnvapen i varandras närområden. Då inrättades även den s.k. heta linjen, en samtalskanal direkt mellan världens två supermakter. Samtal istället för krig.
Ett annat bevis är den folkliga resningen innanför järnridån, frammanad i ord och tanke av personer som just Lech Walesa och påhejad av demokratiska fränder på ”andra sidan muren”. Modet som unga östtyskar visade när de trotsigt knackade loss bitar av muren 1989, var av en kraft som inte ens de sovjetiska gränsvakterna längre vågade hindra – vägen mot friheten var öppnad! Och när Vilnius-borna 1991 demonstrerade framför det litauiska TV-huset, kunde inte ens sovjetisk militär intervention kväsa folkets frihetslängtan.
På samma sätt som då behöver alla demokratiska krafter i nuvarande Ryssland stöd, för att stå upp mot den förtryckande diktatur som landet återigen chanserat till. För den breda massan är antingen hjärntvättad till att tro på lögnerna från Kreml, eller för rädd för att våga göra eller säga något. Föga förvånande, när även kända ”feltänkande” politiker misshandlas, fängslas, förgiftas och till och med mördas. Navalnyj offrade sig för drömmen om en folklig resning, som skulle skapa ett demokratiskt Ryssland. Han får inte ha dött förgäves!
Lech Walesa konstaterade i slutet av Ekot-interjvun att Solidaritet, utan vapen men med demokratisk opinionsbildning, kunde bidra till Sovjetunionens fall. Min tanke: vad kan då inte hela Europa klara av? Med tydliga budskap om fred och ett demokratiskt styre i framtidens Ryssland, kan vi alla hjälp det ryska folket resa sig. Ryssland, Ukraina och övriga Europa förtjänar så mycket bättre än Putins hemska version av demokrati!
Anna Lövheim är egenföretagare och opinionsbildare.