Det är jobbigt det där med perspektiven. Alla är vi grisar i våra egna lerpölar där vi glatt bökar runt. Ändå förväntas vi förstå när det är dags att tvätta sig och ställa sig upp på två ben. Annorlunda uttryckt existerar var och en i sammanhang som har sina egna konventioner och dessa skiljer sig ofta något från det offentliga samtalets diton, och vi förväntas vara medvetna om vilket sammanhang vi är i.
De flesta klarar av att göra den distinktionen. Men inte alla. Inte Märta Stenevi. Att Stenevi är språkrör för Miljöpartiet samt jämställdhets- och bostadsminister är förstås ingen garanti för något särskilt uppförande, vilket hon förefaller göra det mesta av.
Detta är tydligt bland annat när hon envisas med att kalla Moderaternas och Kristdemokraternas regeringsalternativ för blåbrunt. KD:s partiledare tröttnade till slut på ministerns sandlådenivå och bad henne upphöra. Stenevi tog sig en inte alltför innerlig funderare och valde att fortsätta. Hon motiverar det med att begreppet är vedertaget.
Men det är det inte i någon väsentlig mening. Det finns förstås kretsar där så är fallet men dessa brukar inte utsträckas till landets politiska ledning. Stenevi borde ha mental närvaro nog att kunna både se och uppskatta den skillnaden. Men det gör hon inte och det är olyckligt.
Det finns utbredda kretsar där det är vedertaget att kalla Stenevi och hennes kollegor både det ena och andra. Jag skulle utan svårigheter ha kunnat fylla hela krönikan med i någon mening vedertagna tillmälen. Men det vore ovärdigt och speglar inte det sätt på vilket det allmänna samtalet bör föras.
Jag kan däremot ta tillfället i akt att påpeka det märkliga i den gängse politiska färgläran. Den som vill måla ut Sverigedemokraterna som högerextrema bör inte välja brun som färg. Blått blir nämligen inte brunt när det mörknar utan svart. Rött däremot mörknar till brunt, men det är kanske inte lika opportunt.
Människor i positioner som Märta Stenevi har ett ansvar för hur de för sig. De måste i någon mening föregå med ett exempel de anser är värt att följas. Om Stenevi anser att hon har gjort det är det en sorg för Sverige. Om hon inte anser det bör hon göra bot och bättring. Hennes ouppfostrade beteende ökar avståndet mellan politiken och medborgarna.
Ingen kan förstås hejda Stenevi, hon har rätt att bete sig som hon vill. Men om man inte vill tvätta av sig leran kanske man inte har i fina salonger att göra.
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.